Säga vad man vill, från vilket perspektiv man vill, men det är svårt att komma undan att svensk supporterkultur just genomlevt en av sina viktigaste, mest definierande veckor någonsin.

I Malmö tolkas demokrati- och yttrandefrihet om på nytt när MFF Support-ordföranden Tony Ernst a) kritiserar klubben, b) får kritik för att han kritiserar klubben, c) avgår och hänvisar till bristande yttrandefrihet, d) meddelar att det finns kompetens i resten av styrelsen och e) ser resten av styrelsen avgå i sympati.

Vad kommer att hända med en av de bäst organiserade, mest delaktiga och engagerade supporteklubbarna i landet? Och vad kommer att hända med Hammarby och Söderstadion och allt? Själv tycker jag om att se fotbollen som en länk in i och ut ifrån mitt vanliga liv, mitt andra liv. Det är därför jag har så svårt att översätta våldsamheten, den här sortens protester. Jag förstår inte hur man argumenterar för det som ett sätt att ta ansvar, att vara konstruktiv eller lojal. Och då pratar jag inte om bengaleldandet.

Det är en diskussion som ska både föras och höras. På sätt och vis är fallet Malmö, enligt mitt sätt att se, oerhört mycket mer intressant eftersom det är mer komplext, men båda fallen handlar återigen om att söka svaret på den eviga frågan: Vad är en supporter?

Lite inspiration, då, från en del av Europa jag också tycker mycket om.

Först lite ullgulligt rapporterande från Frankrikes nygamla älsklingar i Bordeaux. När les Girondins närmade sig ligaguldet i våras gjorde fansen vad de kunde för att hjälpa till. De använde skalan av insatser som alla fans vid sina normala vätskor gör.

Heja. Skrika. Ha ångest. Resa. Gå på toaletten när laget ligger under. Be en bön för Gourcuff. Och slå idiotiska vad.

Just det sista var vad en ung kille vid namn Sébastien gjorde. Med, gissar jag, ett halvglas rött i blodet gick han ut hårt och sa:

– Om vi vinner ligan ska jag tammefan gå på varenda Champions League-match i höst iklädd… mina gamla strump… nä, fan, iklädd en kanindräkt! En ROSA kanindräkt!

Problemet med den sortens vad (till skillnad från, låt säga, ”om jag sätter den här i krysset måste du bjuda på middag, naken, i en vecka”) är att folk kommer ihåg dom.

Så därför vet ni varför det nu knallar runt en rosa kanin på Bordeaux matcher ute i Europa. Om ni sedan råkar se en till så kan det bero på att Sébastiens polare också gillar vin och att slå vad:

– Om 2000 personer blir medlemmar i Facebook-gruppen ”Bordeaux rosa kaniner” så hänger jag på i rosa kanindräkt, lovade han.

Now that’s why. Sébastiens farsa förklarade tilltaget i ett mejl till lagets fans:

– För att försöka göra fotbollen roligare (man kastar inte sten på en rosa kanin), för att låta fotbollen förbli vad den borde vara, ett nöje, en förströelse, ett spektakel.

Man kan ju invända att en fotboll med rosa kanin-läktarkultur är en fotboll utan en viss… stuns, men det finns något gulligt i anslaget. Vill man kan man till och med se det som en lite fjantig protest mot en annan tendens inom den franska och europeiska fotbollen.

Och det är den där andra tendensen som Frankrike diskuterar just nu, liksom Sverige.

Jag berättade häromdan om läktarskandalerna i Nice och Grenoble, och under dagarna som gått sedan dess har tonläget trappats upp. I tidningen Aujourd’hui en France går ligapresidenten/kvalitetsmustaschen Frédéric Thiriez ut med det hårdaste fördömandet hittills – och han pekar ut den väg fransk fotboll så förbannat fruktansvärt förödande tråkigt och logiskt kommer att gå:

– Alla de här incidenterna har ett förödande inflytande på bilden av vår liga. Vi hade turen att slippa beklaga några illa skadade eller ännu värre. Men ställda inför de här grupperna av ultras (han säger ”d’irréductibles”) finns det bara en lösning: repression.

– Man måste tillämpa lagen. Det som blivit möjligt i England måste bli det i Frankrike.

– Man måste också inleda systematiska åtal och uötka avstängningarna från tre till sex månader. I regeringen finns en stark vilja att göra det.

– Fotbollen måste vara oantastlig. Klubbarna är redan engagerade i att systematiskt lämna in stämningar och att utöka sitt samarbete med polisen. Det är det legitima försvaret för de klubbar som tagits gisslan. Regelverket ska tillämpas hårt, även om det gör en del missnöjda. Även om det kanske känns orättvist.

Läs de där meningarna igen. Jag mår illa när jag gör det, och jag gör det av två skäl.

Det första är att den moderna engelska läktarkulturen, den moderna fotbollens praktverk och likstela slutprodukt, inte är något att eftersträva.

Det andra är att det finns så många, där och här, som glatt ser till att ge krafterna som förespråkar en engelsk utveckling alla argument de behöver för att genomföra sin repressiva revolution.

Till slut finns bara de fluffiga kaninerna kvar. Hopphopp.

/Simon Bank