Mitt i allt landslagsfokus den senaste veckan har vi ju tillåtit oss själva att låta vår rapportering av the club-scene falla lite i skugga. Nu behöver vi en brygga tillbaka – och Steven Gerrard ger den till oss.
– Det har varit en bra dag för mig. Jag har gjort två mål och vi har kvalificerat oss för VM – och tidigare på dagen slog jag på tv:n och såg nyheterna om Michael. Det gav mig en riktig kick. Det är fantastiska nyheter för honom och hans familj.

Efter mer än fyra år i fängelse är Michael Shields återigen en fri man.

Jag vet inte om ni kan hans historia, men för att göra den väldigt kort så var det alltså så att den 18-årige scousern Shields åkte till Istanbul för att se sitt Liverpool i den klassiska Champions League-finalen mot Milan 2005. Han reste via turistorten Golden Sands i Bulgarien. Kvällen innan han skulle flyga tillbaka till England blev det bråk, och en bulgarisk bartender misshandlades så svårt att han fick allvarliga hjärnskador.

Exakt vad som hände vet vi såklart inte ens idag – den här rapporten i The Observer är den mest balanserade sammanfattningen jag kommit över – men vi vet att en annan engelsman skriftligen tagit på sig skulden för mordet, och att alla som reste i Shields sällskap bedyrar att han i själva verket låg på hotellrummet och sov under bråket.

Totalt sett tyder verkligen det mesta på att han är oskyldig – och igår släpptes han äntligen, efter att en benådning jobbats igenom av den före detta brittiske utrikesministern Jack Straw.

Ifjol sändes en dokumentär med titeln ”The Forgotten Fan” i brittisk tv. Den är sevärd, men titeln är missvisande.

Michael Shields var aldrig glömd.

Det som gör Liverpool till en så fenomenalt speciell fotbollsklubb – och en så unik stad – är dess sätt att alltid, alltid ta hand om sina egna, hur lång tid som än har gått och hur mycket resten av världen än uppmanar dem att gå vidare. Det är därför The Kop fortfarande sjunger om ”Justice For the 96” – och medan andra fans har valt en annan väg är det därför som de har marscherat och demonstrerat för Michael Shields gång efter annan de senaste fyra åren.

Det är därför han aldrig någonsin glömts bort där i fängelset. Det är därför han är fri idag.

Och vafan, själv är jag ju sådan att jag inte kan undvika att få en liten klump i halsen när jag ser en nu 22-årig Shields stå där i sin LFC-tshirt och sin scouse-dialekt och tacka Liverpool- och Everton-fansen i sitt första statement på andra sidan fängelsemuren:
– Era röster hördes. Thanks to you, I knew I’d never walk alone.

På lördag spelar Liverpool hemma mot Burnley. På läktaren kommer säsongsbiljettsinnehavaren Michael Shields att utnyttja sin stol för första gången på mer än fyra år.

/Erik Niva