Tillfället gör tjuven. Det kommer ett mail som upplyser om att Sebastien Deislers självbiografi ”Zurück ins Leben” (”Tillbaka till livet”) är på väg ut i handeln, och det gör ju läget så gott som något.

Ända sedan Ipswichs 22-åriga målvaktslöfte Shane Supple blev rädd för Roy Keane tröttnade på fotbollssporten och avslutade sin karriär i förtid har jag tänkt att skriva några rader i ämnet. Deisler är ju det mest kända exemplet – supertalangen som inte orkade bära tysk fotbolls framtid på sina axlar, utan blev deprimerad och avslutade sin karriär som 27-åring – men det finns många fler.

Off the top of my head:
* Givetvis har Tottenham en oproportionerligt hög andel. Norske målvakten Espen Baardsen tröttnade visserligen först när han lämnat klubben, men det är klart att åren bakom Ian Walker satt sina spår. När en 25-årig Baardsen sökte ny klubb fick han ett kontraktsförslag av Sheffield United som fick honom att tappa musten: ”Jag skulle tjäna mindre än en tunnelbaneförare”. Idag är han någon sorts finansklippare som givetvis tjänar grova pengar och bor i Kalifornien.

* Rory Allen blev Portsmouths första miljonpundsköp när de plockade upp honom från Spurs i slutet av det förra årtusendet. Allen gjorde 25 matcher för Pompey, blev skadad som 25-åring – och försvann. Nästa gång klubben såg till honom var det på en tv-sändning från Englands cricketlandskamp i Australien. Där satt Allen i publiken, och tycktes ha the time of his life. Han kom aldrig tillbaka till fotbollen. Idag jobbar han på det brittiska utrikesministeriet.

* Min favorit är ju egentligen Lars Elstrup, med en historia så osannolik att jag skrev en hel artikel om den häromåret. I korthet – den gamle EM-hjälten Elstrup tröttnade på fotbollen, gick med i en religiös sekt, bytte namn till Darando (Floden som rinner ut i havet) och greps upprepade gånger av polis för blottande etc.

* Istället för att konkurrera om en plats i den engelska truppen till VM 1970 bestämde sig Wolves offensive mittfältare Peter Knowles att lägga ner fotbollen som 24-åring. ”Jag behöver mer tid att studera Bibeln”, sa han, och blev Jehovas vittne. Peter Knowles är förresten inte bara bror till Spurs-legendaren Cyril Knowles – min livshjälte Billy Bragg har skrivit en låt om honom.

* När West Ham lyckades kapa åt sig portugisiska superlöftet Dani på lån i mitten av 1990-talet sa Harry Redknapp: ”Han ser så bra ut att jag inte vet om jag ska ta ut honom i laget eller knulla honom”. Well, det gick några år – sedan avslutade Dani sin karriär som 27-åring för att istället satsa på sitt extraknäck som fotomodell.

* I slutet av 1990-talet var Sheffield Uniteds mittfältsdynamo Curtis Woodhouse så lovande att jag fick i uppgift att skriva en ”The Boy’s a Bit Special”-artikel om honom under min tid på FourFourTwo. Woodhouse blev aldrig den landslagsspelare vi trodde att han skulle bli, men förblev en fullgod Championship-spelare fram till och med mitten av 00-talet. Då deklarerade han att han förlorat kärleken för fotbollen, och skulle satsa på boxning istället. Sagt och gjort – bara en månad senare vann Woodhouse sin första proffsboxningsmatch på poäng. Totalt gick han 11 proffsmatcher fram till och med i våras, och förlorade bara en. I april i år dömdes dock Woodhouse för överfall på en polisman, och fick sin boxningslicens indragen. Därför har han nu återvänt till fotbollen, och spelar på amatörnivå.

* Argentinas straffhjälte från VM ’98 – Carlos Roa – fick ju förresten för sig att sluta som 29-åring, då kalendern hunnit fram till 1999. ”Det är ingen poäng att skriva på ett nytt kontrakt, eftersom världen ändå kommer att gå under vid millennieskiftet”. När världen stod kvar vid nästa säsongsstart bestämde sig dock Roa för att trots allt skriva på en ny deal med Mallorca.

* Sedan har vi ju några brittiska artister från den gamla tiden som tyckte att det var roligare att… leva livet, än att spela fotboll. Robin Friday och George Connolly slutade vid 25 respektive 26. George Best avslutade väl egentligen den betydelsefulla fasen av sin karriär när han lämnade Man United vid 27 års ålder, men fortsatte trots att spela tills han var långt över 30.

* Vi har ju även några storspelare som tappade motivationen av olika anledningar innan de fyllt 30 –Tomas Brolin, Hidetoshi Nakta – och därför slutade utan större dramatik. Och någon estnisk landslagslirare som heter Ott Reinumäe la tydligen av redan som 22-åring. ”Jag tycker helt enkelt inte att det är roligt med fotboll”.

Och här kommer vi då till den obligatoriska vad-har-vi-mer-fasen. Kriterierna – det måste alltså ha varit seniorspelare, som slutade innan de fyllt 30, av något annat än skadeskäl.

Är säker på att det finns ytterligare något halvdussin därute, för den som orkar titta efter.

/Erik Niva