Mastig dag i den brokiga fotbollsstaden Hamburg igår.

Jag är ju av övertygelsen att korrekt stadsplanering innebär att fotbollsarenan ligger inom bekvämt gångavstånd från järnvägsstationen. Ute i Europa är det mer sällsynt än man kanske kan tro. I de större städerna i England finns det bara en handfull sådana i de högsta divisionerna – St James’ Park i Newcastle, Brammal Lane i Sheffield, St Andrews i Birmingham om man biter ihop – och i Tyskland är stadion vanligtvis förlagd till något stort grönområde i stadens absoluta ytterkanter.

Precis så är det också med Volksparksstadion – men nu är ju inte den här staden bara Hamburger SV.

Knappt 20 minuters promenad ifrån centralstadionen ändrar den burgna gamla Hansa-staden karaktär. Både stadsbilden och folket blir ruffigare, och när dreadlockshuvuden sedan blir fler än de vanliga skallarna så vet du att du kommit fram till St Pauli.

Reeperbahn har ju visserligen fått samma svensexe-företagskonferens-turistiga känsla som Red Light District i Amsterdam, men på gatorna bakom är det i allt väsentligt samma gamla sjaviga St Pauli. Lite mer polerat, lite mer gentrifierat, visst, men fortfarande en enskild liten enklav med sitt eget funktionssätt och sin egen mentalitet.

Millerntor är hela stadsdelens spirituella centrum. Stadion är återigen hem för ett 2. Bundesliga-lag, och även om St Pauli spelar borta i Bielefeld den här dagen är arenapuben full av folk som inte kunde åka.

Jag köpte min första St Pauli-tröja sommaren 1988. Vi var på familjesemester i Hamburg, och jag ville inte ha någon HSV-tröja eftersom den hade samma färger som Gällivare SK. St Pauli blev den alternativa lösningen, såsom det alltid varit och såsom det fortfarande är. För mig var det mest en lyckträff. Jag hade ju ingen aning om deras anti-establissemangsposition på den tiden, men kom att följa en klubb som med tiden kom att passa ihop med min egen syn på världen.

Idag är ju St Pauli ett trendigt poplag av den typen jag normalt sett instinktivt avskyr, men nu är det som det är. Jag har köpt en St Pauli-tröja lite då och då under drygt 20 års tid, och tänker ju inte sluta bara för att en massa andra människor börjat använda klubben som en imageattiralj. Dessutom är det nya vita matchstället jävligt snyggt.

En buss.

En buss till.

***

Nästa stopp blev en bister bar i stadsdelens norra utkanter, där jag mötte upp med some of my people för att följa eftermiddagens Bundesliga-omgång på Sky. Med mina ögon är det ju rätt egendomliga sändningar som tyskarna sätter ihop, på så sätt att de vägrar följa någon huvudmatch, utan istället byter arena ungefär var femte minut.

I teorin får man ju ett plockbord med av allt, men i praktiken tycker jag inte att man får smaken av något. Det är som när man själv har en riktigt dålig zapkvälli Champions League-soffan – man irrar från den ena matchen till den andra utan att få någon känsla för någon. Och så missar man alla målen i realtid, och får nöja sig med repriserna.

***

S-banan vidare ut till Volksparksstadion, och den roligaste fotbollsupplevelsen jag haft på bra många månader. Jag skriver om det stora Bundesliga-partyt i tidningen idag och ska inte upprepa mig för mycket här.

Jag kan bara än en gång förundras av att inte fler svenska fotbollsturister väljer att åka till Tyskland. Det är nära, lättillgängligt och billigt – och framförallt är ju den genomsnittliga matchupplevelsen så oändligt mycket större än den är runt en Premier League-, Champions League- eller La Liga-match. Stämningen är överlägsen, arenorna bättre och fotbollen ofta roligare. Jag är glad över att jag har ytterligare en Bundesliga-match att se fram emot idag.

Nu ska jag fortsätta åka tåg. Simon Bank ska utnyttja sin ordentliga uppkoppling för att ge er lördagsmålen.

/Erik Niva