jaja. Jag får väl ta en kula för laget.

Massive Saturday, this. Om inte Casillas kommit ivägen så hade ni fått ta del av två profetior inför dagens stora matcher i England. Den första: Adebayor kommer att sänka Arsenal. Den andra: Spurs kommer att förlora på något spektakulärt sätt.

Två av två, och jag kan inte påstå att det gjort mig till en lyckligare människa.

Det var en dag för de stora, tuffa i England att mäta muskler mot dem som vill upp, en definierande dag, och vi kunde notera ett och annat från både City-Arsenal och Spurs-United. First thing first, det här var vad vi märkte när Manchester City slog Arsenal:

1. Song är en duktig sopkvast, men Arsenal blir fattigt när Cesc inte har någon att bygga spel ihop med. När Rosicky kom in växte det offensiva spelet med 100 procent.

2. När det blir för långt mellan bolleveranserna offensivt vandrar både Bendtner och RvP utåt, och då blir det helt tomt från sexton meter och framåt.

3. Stephen Ireland och De Jong vann, på det hela taget, slaget om mitten. Oerhört dynamiskt par, och kombinationen av Barrys och Irelands klokskap har inte särskilt många motsvarigheter i PL.

4. Adebayor är en gris. En första klassens supergris. Punkt.

5. Varför kramar Arsenals spelare om en gris efter slutsignal? Är det inte bara ytterligare ett bevis på distansen mellan spelarna och publiken som betalar spelarnas löner?

Och så Spurs, då. Jesus, vilken kvalitetsmatch det var. Eftersom jag är ledig orkar jag inte tänja ut analysen till att vara mer än punktformad:

1. Palacios fick varning när han kapade Mitko Berbatov (should’ve gotten an award, really), vilket på många sätt avgjorde slaget om mitten.

2. Evra var fullkomligt lysande. Hans man-man-spel mot Englands bäste ytter (Lennon) borde ges ut som dvd-instruktion till alla unga försvarare.

3. Defoes bicilcleta var värd tre poäng. Eller 33.

4. Alan Hutton är ingen Tottenham-spelare.

5. Assou-Ekotto är nog det, trots allt.

6. Grymma målvakter.

7. Giggs har nu alltså gjort mål 18 säsonger i rad i Premier League. Chapeau.

8. Manchester United vänder mot Tottenham. Igen.

9. Det finns nog ingen forward i hela fotbollsvärlden som lyckas kombinera DEN sortens arbetsam lojalitet med DEN sortens briljans: Wayne Rooney är ett unikum, och han förtjänade varje millimeter av det där målet.

Svennis-skalan:

Môcke bra:

Benoît Essou-Ekotto – Darren Fletcher.

Môcke, môcke bra:

Carlo Cudiccini – Ben Foster.

Môcke, môcke, môcke bra:

Ledley King – Wayne Rooney.

1-3, till slut. Det var en bekräftelse både av Spurs kvalitéer och Uniteds.

Och så vidare. Kvällens största ögonblick var förstås Espanyol-Real Madrid, innan matchen började.  Jag hoppas verkligen att bilder dyker upp under morgondagen. Getafe-Barcelona hade också sina – zlataniska – kvalitéer. Men om vi nu ska dröja kvar vid temat ”de smås fajt mot de stora” så finns det – utöver Juves imponerande och kontroversiella dubbelvinst i Rom – en annan sak att hänga uppmärksamheten i:

Vinnie Jones.

 

När jag var liten älskade jag Wombles, FA-cup-finalen mot Liverpool är fortfarande en av mina favoritmatcher alla kategorier, men jag hade alltid lite småsvårt för Vinnie Jones. Inte för att han var ful – jag gillar oftast fula spelare – utan för att det fanns ett teatraliskt drag i hela hans svinighet. Ibland, när fair-play-absolutismen blåste för hårt och intensivt genom livet, brukade jag och pappa slå oss ner med den där videofilmen om Football’s Hard Men och skratta förtjust åt McMahon, Keane och Vinnie Jones.

Men Vinnie var en skådis, blev en skådis och är en skådis.

Och nu ska han bli sin egen såpaskådis. Här har ni den första lilla trailern från serien Me & Mrs Jones, ett format där familjen Jones ska visa upp sitt fabulösa Hollywood-liv, komplett med all-star-fotboll och skådespeleri.

Vi har inte sett serien, vi vill nog inte se serien, och vi har egentligen inte mer att säga om den än att vi nu vet allt vi behöver veta om Vinnie Jones pensionärsliv. Vi skulle kunna ägna halva natten åt att prata om det, men den tiden finns inte, så vi nöjer oss med tre ord:

Zebraränder. Bloody hell.

/Simon Bank