Man ska ju inte leka med ord som rasbråk när man egentligen pratar om personlighets- och kulturskillnader, men det som hände i Arsenals omklädningsrum de senaste åren påminner ju väldigt mycket om en mildare variant av det som hände runt det holländska landslaget i samband med EM ’96.

Då var det färgade och vita spelare vid varsitt bord i matsalen, Hollands-födda spelare (bröderna De Boer) som hoppades att killar från Surinam (Seedorf) skulle missa avgörande straffar och en Edgar Davids som blev hemskickad efter att ha upmmanat Guus Hiddink att ”ta huvudet ur de vita spelarnas arslen”.

I Arsenal är det väldokumenterat att det har bildats en afrikansk klunga de senaste åren. Kolo Touré, Emmanuel Eboué, Alex Song och Emmanuel Adebayor har alltid hängt ihop, gjort allting tillsammans och med tiden blivit en grupp som Arsène Wenger sett som ett problem.

Att främst Nicklas Bendtner och Robin van Persie hade personliga problem med Adebayor var en sak – men när situationen utvecklades så att andra spelare i praktiken tvingades välja sida mellan en afrikansk och en europeisk grupp så insåg Wenger att han var tvungen att agera.

Han valde att bryta upp den afrikanska gruppen, dels för att det öppnades upp fina ekonomiska möjligheter, men lika mycket för att han identifierat Adebayor som det enskilt största huvudproblemet.

Därför såldes Emmanuel Adebayor och Kolo Touré till Manchester City, och därför såg det ut som det gjorde på Eastlands igår.

Det var ju inte direkt svårt att förutsäga. Det har uppmärksammats flitigt hur Adebayor frispråkigt gått ut och berättat om sin besvikelse mot Arsenal-fansen – men det har inte rapporterats lika mycket om hur han i The Telegraph faktiskt också givit en ovanligt detaljerad beskrivning av hur allt började med Nicklas Bendtner.
– Det fanns en regel i Arsenal att ingen kunde gå in i omklädningsrummet med sneakers. Men varje dag så kom Nicklas in med skorna på.
Så Adebayor konfronterade Bendtner:
– ”Nicklas, du är en fotbollsspelare”. Kanske jag är bättre än dig, kanske du är bättre än mig, men du måste respektera alla. Det finns regler som säger att du inte kan komma in i omklädningsrummet med skorna på. Ta av dig dem!”. Men han tog aldrig av dem, och allt började där. Jag kan inte acceptera det. Om det hände i morgon här i City, så skulle jag slåss med någon då också.

Det här är ju Adebayors sida av saken, och enligt den blev togolesen besviken när Wenger tog Bendtners parti.
– Bossen hoppade på mig. ”Varför gå på mig?”, undrade jag. ”Nicklas är 20, han måste göra samma saker som alla andra”. Nicklas hade en väldigt lätt väg in i fotbollen. Han fick chansen att vara i Arsenals akademi, att spela för det danska landslaget. Men fotbollen slutar inte där. När du är ung måste du lära dig. Det spelar ingen roll vilken kvalitet du har. Du måste lyssna på folk, låta folk hjälpa dig att bli bra. Jag föddes inte med silversked i munnen. Jag lämnade Afrika som 15-åring, kom till Europa och det var väldigt svårt, men jag visste att jag skulle bli bättre om jag lyssnade. Och det är det som knuffade mig hit där jag är idag. Om Ronaldo hade gått till Manchester United och tänkt ”Jag är bra” hade han inte blivit bäst i världen. Han arbetade med United-spelarna, som hjälpte honom att bli stor. Nicklas tror att han kan göra sig stor på egen hand.

Fejden kulminerade på White Hart Lane – i den där underbara, underbara 5-1-matchen – för drygt ett och ett halvt år sedan. Adebayor gav Bendtner ett jack i pannan.
– Nicklas gav mig fingret, och jag är hemskt ledsen – men du kan inte ge fingret till en lagkamrat.

Det är ju inget snack om att Adebayors avsiktliga stämpling mot Van Persies ansikte var matchens värsta aktion – och att firandet mot Arsenal-klacken ofrånkomligen kommer att få konsekvenser för hela återstoden av Adebayors fotbollskarriär – men för den som tittar på hela matchen finns ju fler intressanta sekvenser.

Det här var till exempel Bendtners första satsning mot Adebayor, bara fem minuter in på matchen. Det här var Adebayors stämpling på Fàbregas, fem minuter senare. Och när togolesen sedan dansade fram Shaun Wright-Phillips till öppet mål så var det ju lika mycket för att rädda benen från Bendtners dubbla satsningar som något annat.

Om man säger – det går att förstå varför Arsène Wenger kände sig manad att agera.