När jag var liten, sex-sju år sådär, fanns det en speciell backe som ledde ner till sjumannaplanen på Viskavallen i Kinna.

Den var kort, ett par meter bara, men väldigt brant om man var sju. Benen tog liksom snabbt fart, man nästan ramlade ner till planen. Varje gång när vi skulle spela match där bestämde jag mig för att göra som killarna på tv, att bita ihop och se ut som en riktigt back, en riktig fotbollsspelare, när jag gjorde min entré. Fighting Face.

Och varje gång gick det åt helvete.

När backen kom, när planen öppnade sig, när det var fotboll och benen tog fart ner mot matchen… så sprack ansiktet. Det bubblade upp, magen skrattade och munnen kunde inte värja sig.

Och så känns det fortfarande när jag kommer in på en stor arena för en riktigt, riktigt stor match. Jag är 34 nu, men det är ett mått på när man känner att man hamnat precis på den plats som just då är bättre än alla andra platser i världen.

Jag var alltså väldigt lycklig när jag fick ta hissen upp till la tribuna stampa på San Siro i kväll. Det spelade ingen roll att det regnade från alla håll, eller att jag fått ägna 45 minuter åt att slåss för att få Inters pressavdelning att skaka fram en ackreditering de tappat bort, eller att jag till slut fick en plats i en svinkall betongtrappa, utan vare sig stol eller bord.

En sån match var det.

Därmed inte sagt att den var särskilt underhållande, det var den säkert inte. Det var ett lag som tragglade anfallsfotboll i 90 minuter, ett lag som hade vernissage för ett utmärkt försvarsspel, och när de första fem minuternas spänning inför läktarreaktionerna (de visslade, men inte så mycket; de markerade, men inte så starkt) för Zlatan Ibrahimovics hemkomst lagt sig så var det bara att sitta och se en statisk, men väldigt bra fotbollsmatch.

Ni får extra allt i torsdagstidningen, men tills dess kan vi väl ta lite betyg i kortformat (och apropå betyg så… herregud, vad jag betygsatte i dagens tidning var lagdelarnas styrkeförhållanden inför kvällens match. Inter har en mycket bättre målvakt, en bättre backlinje, ett jämnstarkt mittfält och ett sämre anfall. Att inte Erik Niva skulle förstå är en sak – men ni andra?). Här är de bra, de hyfsade och Sulley Muntari:

INTER:

César 3 – Maicon 4, Lucio 4, Samuel 3, Chivu 2 – Thiago Motta 3, Muntari 1, Zanetti 3 – Sneijder 2 – Eto’o 2, Milito 2.

BARCELONA:

Valdés 2 – Alvés 2, Puyol 2, Piqué 3, Abidal 2 – Touré 3 – Xavi 4, Keita 2 – Messi 3, Ibrahimovic 3, Henry 2.

Läktarna? De jobbade på bra, framför allt första timman. Barça-sektionen (vad var de… 1200?) hälsade snyggt till Sammy Eto’o (”Eto’o siempre culé”) och Curva Nord körde sin utlovade banderoll om Zlatan lagom till andra halvlek:

Ti abbiamo amata, ma non l’hai saputo rispettare… adesso che baci una nuova maglia sei tu che lo devi sucare. (Ungefär: ”Vi älskade dig, men du förstod inte att respektera det… nu kysser du en ny tröja och kan &€%#€”). Men då hade sydkurvan redan förklarat att ”Meglio la tua onestà delle manfrine di Kakà” (”Hellre din ärlighet än Kakàs hyckleri”).

Men mitt i allt fanns också två andra banderoller, stora banderoller. Det var en i varje curva med en kryptisk nätadress som enda budskap. Nu, hemkommen till hotellet, skriver jag in adressen och läser.

Länken går till il Biellese, en tidning från Biella, ett par mil utanför Milano, och en text om Thomas, en femårig blondlockig liten pojke som för en månad sedan diagnosticerades med en hjärntumör. I fredags öppnade borgmästaren i Biella de årliga hästkapplöpningarna med att, mitt på torget, be folket hjälpa lille Thomas föräldrar ekonomiskt.

När Inters supportrar tog sig till San Siro igår gjorde de det för att skrika fram sitt lag, för att markera sin respektfulla besvikelse gentemot Zlatan Ibrahimovic – och för att hjälpa en familj som just drabbats av en tragedi.

Det förtjänar att nämnas.

/Simon Bank