Ni vet vad man säger om riktigt bra målskyttar: De ser chansen komma, och så hugger de direkt.

Jag är lite sån.

För fem år sen såg jag en chans komma, och vips, så hugger jag!

Tänkte köra lite konsthörna här i bloggen, om ni ursäktar. Vi är snart tillbaka i vår vanliga mix av snygga mål, raka rör och lite naket. Stay tuned.

Men konst då. Har ni hört talas om Jürgen Teller? Om ni inte gjort det så har ni i alla fall sett hans bilder. Teller är en av världens absolut främsta, kanske till och med den främste, modefotografer. Han har plåtat åt Dolce & Gabbana, han har plåtat åt den underbara Vivianne Westwood, han plåtar kontinuerligt åt Marc Jacobs (senast årets höstkollektion), han har fotograferat Victoria Beckham, han har jobbat väldigt mycket med QPR-hangarounden Kate Moss och han stod för en del av bilderna i Pelés vidrigt vulgära coffee-table-bok som kom ut häromåret, den som kostade 20 000 kronor och vägde tolv kilo.

Han gör det mesta, särskilt när det gäller modefotot, med en ojämn men spännande blandning av klassicism, råhet och kitsch (ut och googla med er). Det är liksom rätt kalla bilder, men utmanande.

På torsdag öppnar en ny Jürgen Teller-utställning på flashiga NY-galleriet Lehmann Maupin, vilket påminde mig om det första konstnärliga verk jag sett av Teller.

Jag såg det för fem år sen, tänkte att jag borde rapporterat om det i något forum och yadayada så är vi här. Jürgen Teller är nämligen inte bara fotograf och konstnär.

Han är också mamma.

Nä, det är han inte alls. Men han är fotbollssupporter. Han gillar Nürnberg och Tysklands landslag. Fotbollen har funnits med som ett återkommande motiv i hans konstbilder, och när han häromåret gav sig in i en form av psykoterapi där han återvände hem till Tyskland för att konfrontera sin egen historia (hans egen far var grav alkoholist och tog livet av sig) hade han med sig en boll. Han provocerade sin fars grav genom att fotografera den med en fotboll, eftersom pappan hatade fotboll. Och han fortsatte med många andra bilder med bollen i centrum eller periferin.

Men det var inte det jag såg först. Det första Teller-verk jag såg var en film – jag såg bara delar – som han spelade in 2002. Den handlade också om en form av terapi. Teller gjorde nämligen det enkla. briljant självklara och riktade en kamera mot sig själv under 90 minuter den 30 juni 2002.

Filmens titel?

Brazil 2, Germany 0.

– Jag tänkte plötsligt att ”Åh herregud, Tyskland är i VM-final, det kanske aldrig händer igen under min livstid. Jag måste göra något med det.

Jag har haft en liknande idé själv, om att det vore förbannat roligt att spela in en dokumentärfilm där man sätter en kamera mot tio ovetande åskådare under en fotbollsmatch, och sen låter dem analysera sig själva efteråt (”Det var ju fem meter offside, ändå skriker du att domaren är en hora. Och du är ju utbildad advokat, och du försöker uppfostra dina barn – så… hur tänkte du där?”). Jürgen Teller gjorde ungefär det, men med sig själv.

– Jag kunde inte ens fucking se det. Det var fruktansvärt, meddelade han efteråt.

Teller skriker i filmen, han svär och mår dåligt och hoppar och svär igen.

– Det är det mest störande jag någonsin sett. Att en vuxen man kan bli så förryckt, så känslosamt väck att någon ren, djurisk instinkt tar över. Ingen Hollywood-skådis skulle kunna göra om det om han ombads att spela det. Allt finns i ögonen, all den där känslan och ilskan och frustrationen. Jag brukade undra varför [min fru] Venetia och min mamma hatade mig när jag tittade på fotboll. Men nu vet jag. Det är hardcore.

Vi behöver inga vädermän som berättar för oss åt vilket håll vinden blåser. Men det är en film ni ska se om ni får chansen – och håll med om att det finns något befriande i att en briljant tysk konstnär gräver i sitt eget, nürnbergska jag och kommer fram till samma sak som vi alla vetat sedan första gången vi såg en värdelös vänsterback slå ett lite för långt inlägg för just vårt lag:

Det är hardcore.

/Simon Bank