Mellanlandning, ingen tvättid, Handelsbankens obegripliga jävla nya idiotsystem, datakrångel, två timmars uppdatering av obegripliga obegripligheter i min dator av saker jag varken förstår eller använder, svinotteflyg imorgon, kontorsjobb, ostädat, helvete, och var är Filippa Reinfeldt när man behöver lägga livspussel.

Jorå, det känns som att jag är i total fas för att skriva ett blogginlägg om Ivan Klasnic.

Han ska alltså peta Johan Elmander i Bolton nu, det har ni noterat. Och om det kan vi slå fast åtminstone en sak:

Ivan Klasnic är allt som inte Johan Elmander är.

Om Johan Elmander ska vara oroad av detta vet jag inte. För er som inte följt den franska ligan med någon ordning, och den franska andraligan med ännu mindre ordning, så kan det vara på sin plats med en liten resumé av the Croatian Kidney Killers tid i Bretagne med omnejd.

Den har, om man säger, inte varit helt friktionsfri.

Ni minns ju hur det gick till när han lämnade Werder Bremen. Efter 150 matcher, 49 mål, ett grymt samarbete med Klose, två njurtransplantationer, en utdragen rättstvist med Werder Bremens läkare och ett sensationellt EM-slutspel hade han fått väldigt mycket nog av tyskarna och drog till Nantes.

Om han hade tagit sig tiden att ringa till Christian Wilhelmsson hade han fått veta att ingen mening som avslutas med ”…och drog till Nantes” kan bära något gott med sig.

Nu ringde han inte Chippen, och Frankrikes mest prövade fans fick därmed ytterligare ett skäl att tycka att svensken inte gjort dem något gott alls.

Klasnic har nämligen – så när som på enstaka fantastiska fotbollsmatcher – varit enbart usla nyheter för Beaujoire-klubben. Han grinade, han var dålig, han grinade igen. Jag såg honom spela ett par matcher i vintras, då han demonstrativt visade att han tyckte att han inte hörde hemma här.

Det var nu inte så att man behövde tolka kroppsspråk för att förstå det.

Han sa det också.

När laget slet som djur för att hänga kvar i Ligue 1 tyckte han att tiden var mogen för en öppenhjärtig intervju med Kicker.

– Som anfallare får man för väldigt lite utrymme här. Laget som gör första målet vinner nästan jämt. (i fri översättning: Det är inte mitt fel att jag gjort två mål på sjutton matcher. It’s the French)

– Två exempel bevisar att det är svårare att göra mål här än någon annanstans: När Ronaldinho var i PSG briljerade han sällan. Och Franck Ribéry gjorde mycket mindre mål i Frankrike än i Tyskland. (i fri översättning: Jag är en av världens bästa fotbollsspelare, bara inte här. It’s the French)

Med uppvärmningen klar dundrade Killer Klasnic vidare. Det var inte bara Frankrikes fel att det gick dåligt. Det var, mer specifikt, hans lagkompisars fel.

–  Problemet är att Nantes har många spelare som inte är bra nog för att spela i Ligue 1, sa Klasnic till die Welt.

Det var alltså Frankrikes och fransmännens fel att det gick skit. Något annat? Jo, franskan också. Och tränaren Elie Baup (som i och för sig, det ska man ge Klasnic, var en katastrof).

– Det är svårt för mig eftersom fransmännen knappt talar engelska.

– Det vore bättre om tränaren ändrade sitt system. Jag har inte kommit till Nantes för att sätta mig på bänken.

Jo, det har varit stor underhållning att följa Klasnic i Nantes. I en del hade han ju också rätt. Han är i grunden en fantastisk fotbollsspelare, en stor anfallare, men tiden här har varit en fars som bäst och en tragedi som sämst.

Publiken vände sig snabbt mot honom. Det blir lätt så med spelare som tjänar 20 miljoner om året för att göra ett mål i månaden och som mest sågar lagkompisar/ligan/laget/tränaren. Bland det sista som hände i Nantes var att han blev utbuad av sina egna supportrar under en hemmamatch mot Clermont. En bit in i andra halvlek skickade Klasnic in 2–1 för Nantes, och firade med att springa rakt ut mot Loire-läktaren med armarna i luften.

Och inte bara armarna. Ett väldigt väl utvalt finger var också rest, rakt upp i luften.

Nu har Ivan Klasnic lånats ut till Bolton, jag hoppas att han får ordning på sin karriär där. Innan han lämnade Frankrike hade han en sista hälsning till fansen, ett par dagar efter långfingret:

– Jag tror att Nantes kommer att gå upp i Ligue 1 igen. Det är inte uteslutet att jag kommer tillbaka, särskilt som jag har hjärtat i Nantes. Jag älskade många av spelarna här, livet var bra, jag hade vänner… Jag vill tacka både ledningen och supportrarna.

Gotta love a man like that.

/Simon Bank