En sorgens, sorgens dag för en liten skara människor som jag råkar tillhöra. Efter 37 år av pophits finns nu inte rockney-duon Chas&Dave längre. Basisten Dave Peacocks fru dog i lungcancer i somras, och med henne försvann hans lust till musiken.
– Det är givetvis ledsamt. Dave härdar ut, men har ingen lust att gigga längre, säger sångaren och pianisten Chas Hodges.

Nu ska jag väl erkänna att jag kanske inte ägnat särskilt stor del av mitt liv åt att se fram emot nya Chas&Dave-skivor – men jag har hört det jag behöver höra. För er som inte vet om det kan jag ju förtydliga att den här duon var Tottenham Hotspurs officiella barder.

Under en tioårsperiod mellan 1981 och 1991 cementerade Spurs sitt rykte som den brittiska fotbollens cupkungar, till tonerna av Chas&Dave. Traditionen följde ett givet mönster – för varje ny cupfinal, en ny Chas&Dave-låt.

1981
”Spurs Are on Their Way To Wembley”
Den mest klassiska av dem alla, låten som jag fortfarande ser som Tottenhams anthem. Kretsade kring begåvade – men nervöse – argentinske mittfältaren Ossie Ardiles och hans vilja att ”play a blinder, in the cup for Tott-ing-ham”. Ardiles hoppade ju till och med in på sång själv – men det var hans landsman Ricky Villa som avgjorde finalen mot Man City med ett drömmål i den 100:e FA Cup-finalen.

1982
”Tottenham, Tottenham”
Finalen mot QPR var så gott som vunnen på förhand. ”Tottenham, Tottenham. No one can stop them. We’re going to do it like we did last year, we’re gonna do it again. We won’t give it up, we’re gonna bring the cup – back home to White Hart Lane”. Och givetvis gjorde vi det.

1987
”Hot-Shot Tottenham”
 Enda plumpen, då Spurs faktiskt förlorade den här finalen mot Coventry. Men det gjorde ändå inget för att motsäga det obestridliga faktum som Chas&Dave slog fast i refrängen ”We’re Hot-Shot Tottenham, we are the Super Spurs – everybody knows we’re the football connoisseurs”. Skulle vi nu förlora en cupfinal, då gjorde vi det genom att byta mål i en 3-2-thriller.

1991
”When the Year Ends In One”
Ligamästare 1951, dubbelvinnare 1961, cupsegrare 1981… Skulle Chas&Dave missa ett sådant mönster? Klart att de inte skulle. ”It’s Lucky For Spurs When the Year Ends In One” slog de fast – och Tottenham gick ut och besegrade Nottingham Forest efter förlängning. Ändå är det semifinalen mot Arsenal som är ihågkommen som en av de allra största matcherna i Spurs historia. Ekonomiska problem gjorde så att en seger mot de blivande ligamästarna i praktiken var en nödvändighet för att klubben skulle leva vidare. Och i den första semifinalen någonsin att spelas på Wembley gjorde Gazza ett drömmål, Lineker satte två – och Chas&Dave blev så inspirerade att de drog ihop dängan om hur ”We’re Off to Wembley Cause We Beat the Arsenal”.

Nu är inte FA-cupen tyvärr inte längre vad den var, och för mig kommer det träliga faktumet att bli ännu mycket tydligare den dagen vi återvänder till Wembley utan en ny Chas&Dave-låt. Men vad kan man göra förutom att tacka för det som varit? Det sägs att den bästa musiken är den som lever för evigt – och än idag är det omöjligt att besöka en pub i N17 på en stor matchdag utan att höra allsång till en nästan 30 år gammal Chas&Dave-låt.

***

Jaja. Vi konstaterar att ett mittbackslöst Spurs gör bäst i att hedra Chas&Dave genom att vinna i Preston ikväll, att en topplista över övriga cupfinallåtar lär sättas ihop under de närmaste dagarna – och att vi fått en genväg ut i gårdagens cupkväll.

I England kom ju Matchen att spelas på Britannia Stadium, där Stoke var tvungna att först vända ett 0-2-underläge och sedan avgöra en gång till för att till sist besegra Blackpool. Snacket efteråt kom ändå tyvärr mest att handla om en idiotisk rasist, som förolämpat Jason Euell.
– Det var en hemsk rasistisk kommentar, och jag måste tacka stewardsen som slängde ut honom så fort de kunde. Jag trodde att de dagarna hade passerat, men jag kanske är naiv. Jag hoppas att han blir avstängd på livstid, säger Blackpools manager Ian Holloway.

I övrigt? Liverpool krånglade sig förbi Leeds i den stora publikmatchen, och Arsenals ungtuppar besegrade ett 10-manna West Bromwich efter att Jack Wilshere påstås ha provocerat Jerome Thomas och Mark Randall fått iväg en briljant lobb fram till 2-0-målet.

Och så gjorde faktiskt Johan Elmander mål igen. Kvaliteten på bilderna är ju inte de bästa, men ni fattar grejen.

***

Nu när vi ändå är inne på svenskar skulle jag ju vilja hoppa till Tyskland och visa kapten Pelle Nilssons avgörande mål för Hoffenheim mot Nürnberg, men än har jag inte hittat klippet. Vi får dra till Spanien istället, för att eliminera eventualiteten att någon inte sett Zlatan Ibrahimovics insats när Barcelona pulveriserade ännu ett underlägset motstånd.

Först nickade han – väl? – in ledningsmålet, sedan klackade han fram Piqué till 3-0. Före och efter det så gav Leo Messi ytterligare ett och två exempel på att han med all säkerhet är en utomjording. Att Óscar Serrano prickade in ett vackert reduceringsmål innebar inte att vi lurades tro att det här var en fotbollsmatch – på gott och ont var det ännu en ensidig uppvisning.

***

Bara en sak till. Sol Campbell lämnar Notts County under mystiska omständigheter. Ska jag berätta vad det innebär? Att Harry Redknapp just i detta nu sitter och ser över sin mittbacksbesättning – och funderar på om det kanske ändå inte vore läge att genomföra hela fotbollshistoriens mest infekterade värvning.

/Erik Niva