En begränsad rapport från en balkong i solen på Malta.

Jag har sovit en timme eller två på två dygn, och har ägnat tiden åt att skriva en alldeles för platt rapport om landslagets vidare VM-äventyr. Ge mig chansen en dag till, så lovar jag att berätta något med större bredd.

Vi har det i alla fall fint här. Det är första gången jag är på Malta, och det är verkligen ett hysteriskt fascinerande landskap att fästa sin uppmärksamhet i. Här finns ett arabiskt språk, nymilleniets alla spelbolag, minimalistisk arkitektur och språkresor med 19-åringar från Säffle, Västerås och Lidköping som heter Anna, Hanna och Sanna.

Och mitt i allt ska vi berätta om en fotbollsmatch som bara ska vinnas.

Och om vi backar lite? Ni har sett Zlatans magmål? Såklart. Ni har följt Kaladzes amorteringsmatch? Ni har sett el Pibes sista stormatch? Ni kan allt om Skottlands extatiska publikuppbackning en enkel kväll med makedonbesök?

Jo men det är klart att ni har, det är klart att ni gör. Men det är hög tid att notera det som hände ett lager under det mest uppenbara en vanlig landslagshelg. Och det är förstås här vi ska se till att göra det tillsammans.

Ta det här med U21, till exempel. Ni såg ju att Sveriges kycklingar åkte ner till Podgorica och plockade tre imponerande poäng av Montenegro. Albin Ekdal och världens finaste Agon Mehmeti gjorde varsitt mål, och Sverige spelade med en startelva där alla spelare är antingen utlandsproffs eller ordinarie i allsvenskan.

Och vart någonstans vill jag med det?

Jo, det ska ni få veta.

Ganska precis samtidigt gick nämligen Italien på pumpen i ”Galles”, eller Wales på normalt språk.

2–1. City-mittbacken Christian Ribeiro och ett tv-spelsmål av Arsenals wonderkid Aaron Ramsey. Rättvist var det också, och det finns intressanta saker att säga om det – mer än att Wales har en fascinerande generation på gång, att Paloschi var den ende italienare som gjorde sitt jobb och att Super-Mario Balotelli blev sanslöst sågad för sitt ointresse. 

Det finns nämligen en dimension till, och även om vi tagit upp den tidigare här i bloggen så finns det all anledning att göra det igen. Italiensk fotboll har nämligen problem med ungdomar. Den är för intellektuell, för hantverksmässig, för krävande. För att kvala in till Serie A så måste du ha gått igenom tio nivåer av fotbollsförståelse, och det ställer till det för landslaget.

PFPO, observatoritet för professionella spelare, släppte sin årsrapport i veckan, och vi kan väl dra siffrorna och låta dem hålla föredrag på egen hand (det där var en omskrivning för ”låt dem tala för sig själva”). Det handlar om andelen spelare i toppklubbarna som är ”egna produkter”:

I Frankrike är andelen 30,3 procent, jämfört med 35,3 procent för två år sen. Klart mest i de fem stora ligorna. Italien är sämst, med sina 12,8 procent. Omvänt: Andelen utländska spelare är högst i England (59,2 procent). Tyskland har också glidit över 50-procentsgränsen (50,2) för första gången.

Liverpool är den mest utländska av alla klubbar, med sina 90 procent i snitt. Det säger en del om hur viktiga Stevie G och Jamie Carragher är för den klubben. I Italien är man uppriktigt och logiskt oroade över att spelare som Macheda, Aquilani och Beppe Rossi tvingats utomlands.

Det handlar förstås om pengar, men det är inte hela förklaringen. Vi går in på siffrorna igen: 12,8 procent av spelarna i Serie A var egna produkter, ingen annan toppliga i Europa är lika svag på den biten. Frankrike är alltså nästan tre gånger bättre. Det europeiska snittet ligger på drygt 20 procent, men sjunker konstant år för år.

Och vilka klubbar ska vi applådera, då? Tja, det finns ett gäng som, faktiskt, drar in över 40 procent egna produkter, och jag gillar faktiskt allihop: Athletic Bilbao, Nancy, Barcelona, Toulouse, Espanyol.

Definitionen för club-trained players är att de varit registrerade i klubben under tre år av de formativa åren (16-21). Det finns fler klubbar som snittar över 35 procent: Arsenal, Real Madrid, Manchester United, Bayern München. I Italien är det svårare för inhemska spelare att slå sig fram, ingen av storklubbarna snittade över 20 procent.

Vad det betyder? Tja, till att börja med betyder det att förbundskaptenerna för Italiens u-landslag måste leta i prima-vera-serierna för att hitta spelare.

PFOP gav sig också in på att jämföra andelen utländska spelare i de stora ligorna. Resultatet har ni här:

1. Premier League 65,2 procent. 2. Bundesliga 53,1 procent (över hälften för första gången). 3. Seria A 39,6 procent (jämfört med 24,3 procent i den senaste mätningen – när storstjärnorna försvinner utomlands ersätts de av utländska spelare, inte av talanger). 4. Ligue 1 33,8 procent.

Så ser rörelserna ut på den europeiska fotbollsmarknaden, och det kan vara värt att fundera över. I perspektivet ”en enda stor marknad, utan nationsgränser” är det förstås inga problem alls. Då är det, i humanistisk anda, ingen som helst skillnad på en inhemsk 21-åring och en som kommer från en akademi i Ghana. I ett landslagsperspektiv, däremot, är det förstås ett gigantiskt problem. Och för Liverpool är det en fråga om vad en klubb är för något, om vad värdet av en lokal förankring väger.

Så kom aldrig, aldrig och påstå att fotbollen inte ställer intressanta frågor.

/Simon Bank