New art for the real people. På andra sidan Simon Banks installationsinlägg går vi tillbaka till grunderna; vi knackar rakt ner i hörnen och gnuggar upp andrabollarna. Without further ado – här ska ni få listan som Fifa inte vill se, listan över affischnamnen som löper reell risk att missa VM i Sydafrika.

Själv är jag ju av uppfattningen att allt som stökar till fotbollens etablerade maktordningar är positivt – även om behovet är mycket mindre på landslags- än på klubbnivå – och därför gillar jag också hur kvalspelet utvecklats till en nervpärs för många av de stora nationerna.

Men med det sagt – visst tusan inser jag också att VM på många sätt skulle bli fattigare för vart och ett av dessa namn som inte anmäls i en VM-trupp.

* Leo Messi (Argentina)
* Carlos Tévez (Argentina)
* Kun Agüero (Argentina)
* Cristiano Ronaldo (Portugal)
* Deco (Portugal) 
* Franck Ribéry (Frankrike)
* Thierry Henry (Frankrike)
* Karim Benzema (Frankrike)
* Zlatan Ibrahimovic (Sverige)
* Samuel Eto’o (Kamerun)
* Emmanuel Adebayor (Togo)
* John Obi Mikel (Nigeria)
* Frederick Kanouté (Mali)
* Andrej Arsjavin (Ryssland)
* Luka Modric (Kroatien)
* Petr Cech (Tjeckien)
* Dimitar Berbatov (Bulgarien)
* Nihat Kahveci (Turkiet)
* Aleksander Hleb (Vitryssland)
* Robbie Keane (Irland)
* Darren Fletcher (Skottland)

Alla spelare på den här listan kommer såklart inte att missa VM, men min uppskattning är att cirka två-tredjedelar av dem kommer att göra det. Which brings us on to the next stage – de största spelarna som aldrig fick spela ett VM.

Och här räknas såklart bara de spelare som avslutat sina aktiva landslagskarriärer. En sådan som Alexandre Pato räknas inte in bland de som aldrig spelat ett VM, bara för att hann inte hunnit göra det ännu.

* Alfredo di Stéfano (Argentina/Colombia/Spanien)
En av historiens bästa spelare är också en av dem med mest bisarr VM-historia. Di Stéfano kom att spela för tre olika landslag, utan att någonsin få göra en VM-match. 1950 kvalificerade sig inte Argentina, 1954 var han diskad eftersom han spelat för både Argentina och Colombia i upptakten, 1958 missade sedan Spanien turneringen och 1962 var han skadad.

* George Best (Nordirland)
Gjorde aldrig någon större landslagskarriär, delvis beroende på den sociopolitiska problematik som omgärade det nordirländska landslaget i skarven mellan 1960- och 70-tal. Var halvt påtänkt när Nordirland till sist lyckades gå till VM 1982, men då var Best 36 år gammal, alkoholiserad och blev inte uttagen.

* Ryan Giggs (Wales)
Om vi bortser från politiken så föll Giggs på samma hinder som Best. Han spelade rätt och slätt för ett för dåligt landslag, och upplevde det ofta som desillusionerande. Blev med tiden ifrågasatt i Wales, för sin ständiga förmåga att dra sig ur träningslandskamper. Var ändå bara en enda Paul Bodin-straff i ribban 1993 ifrån att göra verklighet av sin dröm.

* Duncan Edwards (England)
Allmänt ansedd som den största engelska fotbollstalangen någonsin, men Edwards hann aldrig fram till VM i Sverige 1958. Den 6 februari 1958 kraschade Manchester Uniteds flygplan, och trots att Edwards kämpade desperat så skulle hans kropp aldrig orka spela fotboll igen.
– När är det avspark mot Wolves? Jag får inte missa den matchen, var några av de väldigt få ord som Edwards yttrade från sjukdomssängen.
Han dog två veckor senare.

* George Weah (Liberia)
Världens bästa spelare 1995 var inte bara Liberias enda stjärna – han var dessutom laguttagare, taktikuppläggare, fiansiär och fixare för ett landslag som var så fattigt att de aldrig hade någon riktig chans. Efter fotbollskarriären var Weah bara en slutomröstning ifrån att bli president för Liberia. Det hade känts som en naturlig fortsättning på hans insatser i landslaget.

* Eric Cantona (Frankrike)
Hans landslagskarriär tog slut en första gång redan 1988, då han kallade förbundskaptenen Henri Michel ”en hög skit” efter att ha blivit petad. Frankrike missade sedan VM 1994 efter att David Ginola – en annan storspelare som aldrig fick spela VM – tappat bollen i avgörande slutsekunder på ett sätt som förbundskaptenen Gerard Houllier beskrev som ”kriminellt”. Cantona tappade sedan sin landslagsplats i samband med karatesparken på Selhurst Park, och fick aldrig tillbaka den inför hemma-VM 1998. Han är fortfarande bitter på det franska fotbollsetablissemanget, och håller på England i internationella sammanhang.

* Bernd Schuster (Tyskland)
Som 20-åring ledde han Västtyskland till EM-guld – sedan spelade han knappt för landslaget igen. Hamnade i tvister med förbundsledningen mest hela tiden, ena gången för att han hoppade över en landskamp för att vara med sin nyfödda son, och andra gången för att han krävde ersättning för att spela. Vägrade delta i VM 1986 just för att han inte fick betalt. Privata sponsorer förklarade sig visserligen beredda att hosta upp ett belopp som var unikt bara det – men Schuster vägrade ändå. Pengarna var för små.

* Jari Litmanen (Finland)
Mest bara för att vi aldrig kan låta bli att visa det här målet när tillfälle finns. Finland-Ungern, senhösten 1997. Finländarna behöver bara vinna för att stå med ena benet i Frankrike-VM, och leder med 1-0 ända in på stopptiden… Det här var vad som hände sedan.

Bubblare: Ladislao Kubala (Tjeckoslovakien/Ungern/Spanien), David Ginola (Frankrike), Alberto Spencer (Ecuador), Abedi Pelé (Ghana), Tony Yeboah (Ghana) Andrij Kantjelskis (Ukraina), Sami Hyypiä (Finland), Johnny Giles (Irland), Liam Brady (Irland) Ian Rush (Wales), Neville Southall (Wales), Bruce Grobbelaar (Zimbabwe), Georgi Kinkladze (Georgien), Gunnar Nordahl (Sverige).

/Erik Niva