Han borde nog ha gjort mål.

Zlatan Ibrahimovic hade ett fullkaratsläge, en halvchans och en handfull en-mot-en-lägen där han inte riktigt utmanade med den övertygelse man hade kunnat hoppas.

Men totalt sett – helt okej. Zlatan spelade ett delvis annorlunda spel än han gjort så här långt in på ligasäsongen; mötte mindre, gick mer på djupet. Han rörde sig bra, såg rapp ut i löpningarna och var vid ett par tillfällen bara några tveksamma avvinkningar ifrån rena frilägen. Det var framförallt kul att se hur han kunde anpassa sig till en matchplan på det här sättet. Han hade ju uppenbarligen fått direktiv om att spela på sista gubben, och skötte det alldeles utmärkt, trots att det kanske inte är hans naturliga spel.

Mottagandet från Curva Nord tycktes precis så avståndstagande som utlovat – Simon Bank får ge er de mer precisa närvarouppgifterna när han är färdig med att tömma minibaren – medan de gamla lagkamraternas klappar och kramar i spelargången före avspark såg genuina och uppriktiga ut.

Det är ju inte alldeles ovanligt att ”Årets match” får just den här karaktären. Barcelona var uppenbart bättre, men när väl det maktförhållandet etablerats så hade de inte tillräckligt med blod i käftarna för att gå mot strupen med kraft.

0-0. Ingen större dramatik, inga infekterade känslor – och framförallt inga förlorare.

Inter och Barcelona kommer ju givetvis att gå vidare från den här gruppen ändå, och mot den bakgrunden var båda lägren uppenbart belåtna med utdelningen.

***

Samuel Eto’o? Var han ens med?

***

Åsså resten då. Kvällens match var såklart Arsenals vändning nere i Belgien. Efter fyra minuter hade de släppt in två mål – då var det fortfarande tre minuter kvar tills Zlatan Ibrahimovic ens skulle röra bollen nere i Milano – efter ett dråpligt Eduardo-misstag och en tveksam straff.

Men sedan gick det som det så ofta går, som jag utan att ens se matchen näst intill var beredd att garantera att det skulle bli till slut. Bendtner reducerade precis före halvtidsvilan, Vermaelen kvitterade i sitt hemland och Eduardo revanscherade sig med segermålet.

För tabelläget var comebacken ganska oviktig – för Arsenals tro på sig själva var den nog rätt ovärderlig.

***

I Lyon var det ju tjo och tjim med Kongo-Kim. Källström bröt igenom i höger innerläge, skar tillbaka bollen med högerfoten – och bosniske superlöftet Miralem Pjanic stötte in det enda målet i nyckelmatchen mot Fiorentina.

***

Rubin Kazan debuterade i Champions League-sammanhang, och ska det vara fint så ska det. Lille argentinaren Alejandro Dominguez böjde elegant in frisparken som gav de ryska tatarerna en drömstart – men sedan var det inte så lattjo längre. På andra sidan pausvilan nickade Ayila Yussuf in kvitteringen, och de sista tio minuterna seglade sedan ukrainarna iväg med ett stenhårt mål av Magrão och ett enkelt av Gusev.

***

Världens bästa returspelare – Dirk Kuyt – satte såklart en retur då ett gäng ungrare snodde Tobias Carlssons och Henrik Rydströms platser på Anfield. Och i ett svenskmöte utan särskilt många svenskar gjorde Vassilis Torosidis enda målet då Olympiakos väntat hemmaslog AZ.

***

Fin poäng för Rangers i Stuttgart. Ryske Mario Goméz-substitutet Pavel Pogrebnyak svepte in hemmaledningen, men med kvarten kvar sprang fransk-algeriske försvararen Madjid Bougherra in med kvitteringen.

***

Unirea Urziceni – whoever they may be – hade inte sådär übermycket att hämta nere i Sevilla. Luis Fabiano borrade ner bollen i hörnet strax före paus, Renato forcerade in en boll som stängde matchen halvvägs in i andra.

/Erik Niva