Det är såna här dagar man återigen undrar varför man överhuvudtaget bryr sig.

Simon Bank har redan tagit er igenom matchanalysen, och tur är väl det. Jag nöjer mig med att konstatera att vi blev av med chansen att vinna den här matchen när Modric, Defoe och Lennon i tur och ordning lämnade in. Den här hösten är det de spelarna som gör Tottenham till Tottenham, och utan någon som helst tempo gör vi inga mål på Emirates.

Förlorade matchen? Ja, det gjorde vi sedan när vi bestämde oss för att det inte var sådär jättenoga med att vara sådär jättenoga. Ett slappt och slarvigt lag tar inga derbypoäng – och är det något jag begär en sådan här dag är det att slippa sett ett slappt och slarvigt lag i vita tröjor.

Jaja, allt det andra då?

Äh, nothing much där heller, om man ska vara helt ärlig. Spurs-följet fick katakomberna att eka före matchen, och var sedan bra under sisådär en halvtimme av matchen. I takt med att matchen rann undan så resignerade vi sedan lika mycket på läktaren som laget gjorde på planen.

Emirates var bättre än senast jag var här, och även om man ju kan tycka att det ju vore själva sjutton ifall man inte kunde generera en hygglig stämning när man leder ett derby med tre mål så får man lov att jämföra äpplen med äpplen. Jag har sett Arsenal vinna med 3-0 på den här arenan förr, och då var tystnaden långt mycket mer provocerande än vad den var idag. Credit where it’s due.

Drömmen om att uträtta något av värde i ligan känns ju körd nu, och när vi fortfarande stod nere i betongen och väntade in matchen så visade en av arenans intern-tv-skärmar hur Ligacuplottningen förrättades. Man United borta. Igen.

Kul.

31 oktober, och i realiteten återstår nu bara FA-cupen. En jävla tur att vi slipper bli uttröttade av en massa Europacupspel i alla fall, Harry.

Jaja, nu ska jag fortsätta åka tåg norrut genom England. Milton Keynes nästa.

Och det blev i alla fall inte 5-1.

/Erik Niva