Another day, another dollar. Mer för vissa, mindre för andra. Jag vet inte om ni frekventerar engelska fotbollssajter tillräckligt samvetsgrant för att ha sett när El-Hadji Diouf visar för världen vilken av grupperna han tillhör: Den med många dollar.

Diouf är ute och äter en enkel middag i Manchester, och har en slug lösning för att slippa parkeringsböter för sin helt enkla, helt vanliga bil. Okej, det är inte helt vanlig. Man skulle kunna säga att den påminner rätt mycket om svensk funkisestetik, lite avslappnat vitrappat furu-fint Bernt Friberg-svalt, sådär.

Fast den är rätt stor, bilen. Och rätt guldfärgad. Och rätt extrautrustad. Men, vafan, ni kan väl inte döma en fotbollsspelare för att han vill åka ståndsmässigt?

Här har ni klippet.

Och här har ni lite andra favoriter på temat bilkörande fotbollsspelare:

1. Antonio Cassano skäller.

Fantantonio har ju en lång historia med bilar, alltsedan att han körde runt i Bari som 17-åring (med polisens välsignelse, han kunde ju spela fotboll). Häromåret ska han, enligt egen tongue-in-cheek-utsago, ha blivit trängd av en annan bil i en rondell när han körde runt i Florens.

Fantantonio blev vansinnig och skällde sig blå med syditalienskt lingo – tills han upptäckte vem som satt i den där andra bilen.

– Men utöver den gången så har jag alltid varit trevlig och artig mot Mister Lippi, har han förklarat.

 2. Marcel tappar bilen.

En bra story håller. Marcel Desailly lallar runt i västra London, minding his own business, shoppar upp lite av sin 60 000 pund/vecka-lön och har det fint. Tills han plötsligt kommer på att han glömt bort var han parkerat sin 300 000-kronors Vauxhall Vectra. Eller, rättare sagt, han är säker på att han minns rätt – men antar att någon bogserat bort den.

Så han gör vad varje, ansvarskännande ung man skulle gjort: Han tar taxi hem, kör sina andra bilar, och glömmer bort alltihop. Ett par månader senare hittar polisen bilen, som varit stulen. Desailly själv har inte ens brytt sig om att anmäla den försvunnen.

3. Tino parkerar.

Gammal goding, den här också. Faustino Asprilla, Tomas Brolins bindgalne polare från Parma, har precis anlänt till klubben, det är 1992 och han har köpt en flådig BMW för en del av kontraktspengarna. Men så hamnar han vid ett rödljus som inte slår om på flera minuter och… ja, han öppnar dörren, lämnar bilen, går iväg och shoppar lite – och återkommer två dagar senare för att hämta bilen. Då har polisen struntat i att den blockerat trafiken, eftersom de vet vem som äger den.

4. Robbie är ödmjuk.

Ibland räcker det med ett avmätt, Dirty Harry/Keith Richards-coolt sound bite för att lyfta en bilhistoria. Robbie Savage förtjänar sin plats på listan tack vare ett sånt.

2005 köpte han en sprillans ny Lamborghini Murcielago E-Gear, en V12:a med 6,2-liters motor (vill ni veta vad det betyder så mejla till erik.niva@aftonbladet.se) som gjorde 0 till 100 km/h på 3,8 sekunder. Den sortens bil. Dörrar som öppnas uppåt, 2,8 miljoner i nypris, tungt extrautrustad med toppstereo och exklusiva detaljer i stort och smått.

Varför köper man en sån bil? Robbie Savage förklarade i GQ:

– Jag är ganska ödmjuk och försiktig. Det var därför jag köpte den svarta.

 

En ödmjuk bil.

/Simon Bank