Landslagssamling, dag 1. Fyra dagar, ett knippe psykkrig och 18-20 öl kvar till årets match i svensk fotboll.

Ni får en fråga och ett svar från dagens aktiviteter innan vi kastar oss långt bort från svenska landslaget:

Simon Bank till Dusan Djuric, i ett samtal om utveckling:

– Har du två fötter nu?

Dusan Djuric:

– Ja. Och lite till.

Bra grabb, Dusan. Och med det tar vi oss vidare in i en diskussion om kombinationen fotboll och kroppar.

Eftersom jag, tvärtemot vad många tror, är den ende här i bloggfamiljen som intresserar mig för modeveckorna runtom i världen så kunde jag inte låta bli att göra en liten marginalanteckning från spektaklet i Paris. I måndags meddelande nämligen Brigitte, Tysklands största dammagasin, att de tröttnat på bilder av anorektiska modeller och hädanefter enbart kommer att använda ”riktiga kvinnor” som modeller i tidningen.

Jag har inte för avsikt att diskutera onormalt smala tjejers rätt att kallas för ”riktiga kvinnor”, utan noterar istället vilken sorts tjejer Brigitte tänker ersätta dem med:

– Vi kommer att visa kvinnor som har en identitet. Den artonåriga studenten, styrelseordföranden, musikern, fotbollsspelaren, säger chefredaktören Andreas Lebert.

Och om vi tagit upp kvinnor och kroppar och lägger ihop det med Erik Nivas post om Roy Keane, var landar vi då?

Alldeles riktigt.

Dwight Yorke.

Den gamle United-målsprutan har ju precis släppt en självbiografi, lanserat den i kvalitetstidningen News of the World – och han har inte direkt dolt den avsiktliga tvetydigheten i boktiteln ”Born to Score”.

Trinidad & Tobagos motsvarighet till Antonio Cassano har…

…legat med fyra kvinnor på ett dygn.

…haft sex i baksätet av en Glasgow-taxi.

…haft sex vid kanalen i Manchester.

…blivit av med oskulden redan som tolvåring.

Hans ex-flickvän Katie Price (Jordan, ni vet) skrev i sin självbiografi att hennes relation med Yorke var fullkomligt ytlig, att hon aldrig kom nära honom, men att han ”hade ett fantastiskt sexpack, läckra muskulösa ben” och i en lång intervju i The Times pressas Dwight på om han möjligen kan ha lite problem med det här med relationer och närhet.

Ja, och så redogör han för två av sina relationer också, de till Sir Alex Ferguson och Roy Maurice Keane, och det är där vi hämtar hem bloggen till fotbollsvärlden igen:

Jag hörde på Talksport att du nämnde att du träffade Sir Alex i förrgår. Vardå?

– På Old Trafford.

Vad gjorde du där?

– Jag åkte dit för att träffa honom, som vanligt. Jag svänger förbi ibland bara för att snacka lite, och för att ge honom en bok. Den första.

Din självbiografi?

– Ja.

Hade han läst utdragen i News of the World (där Yorke berättade om hur han smugit runt Sir Alex sexförbud inför matcher)?

– Jag är övertygad om att han fått höra… men om han läst alltihop vet jag inte.

Sa han nåt om det?

– Nä, han var rätt… han lämnade ett meddelande på min telefonsvarare [kvällen före] och sa ”Mr Yorke, jag har mina advokater här. Du är portad på Old Trafford, du är portad från Tobago”. Så jag åkte dit och träffade honom.

Sa han nåt om Roy Keane?

– Nej, det nämndes inte.

Inte alls?

– Nej, vi har inte pratat om Roy.

Roy har inte skickat något sms?

– Jag har verkligen inte fått något sms från Roy den här gången, nej.

Well, det hade förmodligen inte varit så annorlunda mot det förra [”Go fuck yourself”] du fick.

– Det hade nog kunnat vara värre.

Jo.

Det hade nog det. Vi lämnar ämnet med det konstaterandet, och ett finfint soundtrack.

/Simon Bank