Lugnet-före-stormen-dagen finns det tid till att göra några av de där sakerna som aldrig annars blir gjorda. Se på film, rent utav. Med en femmånaders snubbe i huset är biobesök ganska uteslutna, så i väntan på att se ”Looking For Eric” har jag varit utlämnad till att Gottfrid Swartbjörn och hans killar ska sköta sitt piratjobb.

Och nu har de till sist tagit tag i saken, så att jag kan hålla ett gammalt kommentatorsspårslöfte om att kommentera filmen.

För er som inte vet det så är alltså ”Looking For Eric” den nya Ken Loach-filmen, med Eric Cantona i främsta biroll. Den har saluförts som en fotbollsfilm, men har i själva verket inte särskilt mycket med själva sporten att göra. Nästan inga bra fotbollsfilmer har ju det.

Nu är inte ”Looking For Eric” någon överdrivet bra film. Ken Loach är en av mina hjältar, men jag är den förste att erkänna att nästan alla hans filmer är bättre i teorin än i praktiken. Det här är en charmigt varmhjärtad bagatell som kretsar kring samma eviga Loach-teman som alltid – kampen för att hitta hopp, värdighet och solidaritet under tuffa omständigheter – och med några sympatipoäng för engagemanget och miljöerna når den väl upp till +++.

Men fotboll då?

Jo, trots allt är det ju de kopplingarna som bevärdigar filmen det här blogginlägget – och materialet finns där. Hela filmen börjar med textraden ”It all began with a beautiful pass from Eric Cantona”, och redan där och då visste jag.

Den där satans chippen fram till Denis Irwin.

Och mycket riktigt. I en scen där Cantona diskuterar igenom sitt största fotbollsögonblick (på ett sätt som gör att man får intryck av att det är hans faktiskt åsikter, snarare än något han rabblar efter manus) så håller han en passning allra högst.

Lobben mot Sunderland avhandlas, såklart. Finalmålet mot Liverpool. Halvvolleyn mot Wimbledon. Fullträffar mot Nottingham Forest, Man City och Arsenal också. Men inte.

Det största ögonblicket som filmens Eric Cantona någonsin upplevt på en fotbollsplan är då han stötlyfte fram bollen till Denis Irwin i en 4-1-seger mot Spurs i januari 1993. Såklart.
– Jag bara skarvade fram den med utsidan. Överraskade alla. Han tog med den i farten, och mitt hjärta lyfte. Som ett offer till den stora fotbollsguden.
– Men vad hade hänt om han hade missat, undrar filmens huvudperson.
– Du måste lita på dina lagkamrater. Alltid. Om inte, så är vi förlorade, säger Cantona med tydlig Ken Loachsk solidaritetssymbolik.

En annan betydelsepackad fotbollsscen utspelar sig när kompisgänget runt huvudpersonen samlats nere på puben för att se Man Uniteds Champions League-semi mot Barcelona. Alla är de såklart United i grunden, men vissa av dem har numera större sympatier för utbrytarklubben FC United.
– What’s the shirt, mate?
– FC United. The people’s club.
– Jag skulle inte torka röven med den tröjan. Stuckit iväg och lämnat oss.
– Det är de som lämnat mig.
– Vilka lämnade dig? United? Historiens mest berömda klubb, med över 300 miljoner fans? Jag har sagt det här till dig förut, men som en kille sa: ”Du kan lämna din fru, svänga politiskt, byta religion –men aldrig någonsin kan du byta ut ditt favoritlag.
– Tell you what, vi må vara små – men ingen fat bastard chairman kan sälja ut oss för 30 silvermynt.
– Och en annan sak, de sa samma sak om United. 1878 hette de Newton Heath och var en liten klubb för järnvägsarbetare. What about that? Du pissar på er egen historia, vet du om det?
– Allt finns fortfarande här, här inne i hjärtat. We’ll never die.
– Du går ju ändå aldrig på matcherna. Varför snackar du?
– Jag har ju redan sagt att jag inte har råd med biljetterna.
– Men det är ju det som är poängen, you daft git. Bilparkeringar ljuger aldrig. Ta en titt nu – vilken typ av bilar är det inne på parkeringen en matchdag? Inga bilar som vi har råd med i alla fall. Hur många brevbärare känner du som går på matcherna?
– Hycklare.
– Vandrande reklampelare. Titta på dig, med en stor sponsorlogga på bröstet. Vi har inga sponsorer på vårt bröst. Vi är som Barcelona. Det är ni som som har givit Edwards 50-60 miljoner pund och fyllt fickorna på Murdoch. Ni vet inte vad ni gör. You make me sick.

Här någonstans kulminerar scenen med att puben börjar sjunga ”Won’t pay Glazer, or work for Sky. Still sing City’s gonna die. Two Uniteds, but the soul is one – as the Busby babes carry on” – och ungefär samtidigt inser jag att det kanske inte är en sådär jättebra idé att försöka beskriva känslan i en filmscen genom att skriva ut replikskiftet.

Jaja, ni får väl helt enkelt se filmen. Så mycket är den värd – även och Gottfrid och grabbarna har sett till så att ni inte ens behöver betala om ni nu inte vill.

***

Det gör förresten nya huliganromantiken i ”The Firm” också, men själv har jag inte kommit mig för att se den ännu. Här har ni i alla fall trailern. Gillar ni hur det första brittiska casualmodet såg ut i början av 1980-talet så är ni in for a treat, men av vad jag har förstått av skriverierna runt filmen så har det lagts betydligt mer energi på att få detaljerna att se tidstypiska ut än på att få en hållbar historia.

***

Avslutningsvis på fredagstemat om nya fotbollsfilmer. Jag har förstått att nigerianska Nollywood är världens numera tredje största filmindustri – men den insikten hjälper mig inte det minsta när det kommer till att begripa sig på vad nya Nollywood-filmen ”Chelsea vs Liverpool” egentligen går ut på.

Någon?

/Erik Niva