Friday Filmtime igen? Eller gå vidare på det somaliska spåret?

Äh, varför välja om man kan göra båda delar. Günter Wallraff, den gamle skjutjärnsjournalisten är filmaktuell igen, och det ska förstås undersökas. Wallraff, vet ni säkert, är mannen bakom Wallraff-journalistiken, sorten när en reporter antar en annan identitet för att avslöja missförhållanden i samhället. På 70-talet svarade han för avslöjande reportage från livet som turkisk gästarbetare i den tyska industrin och från livet som tabloid-reporter i mediemaskinen.

Nu har han under ett års tid vistats i Tyskland förklädd till somaliern Kwami Ogonno, och 600 timmars inspelat material har till slut kokats ihop till dokumentären Schwarz auf Weiss. Jag har inte sett mer än klipp, men i allt väsentligt ser det ut som ett mellanting mellan Borat-minus-humorn och grävande journalistik. Wallraff drar runt och försöker ta sig in genom dörrarna in i tyskt samhällsliv, han söker plats på en hundträningskurs och försöker ordna en lägenhet – men dörrarna slås oftast igen, stängda av systematisk och unken rasism.

Filmen, hela konceptet, har fått kritik för att den på något vis bara skildrar en vit reporters charter-besök som svart tysk. Han upplever inte alls samma hotfulla form av rasism som många svarta i framför allt öst gör. Faktum är att Wallraff bara en enda gång blir hotad med stryk.

Det händer när han går på fotboll.

”Kwami” tar sig till Energie Cottbus-Dynamo Dresden, inte in på arenan men utanför. Han skriver själv:

Jag vill ha mina flyktvägar öppna, går runt lite som alla andra, och oroar mig. Det här är verkligen fiendeland. Skinnskallar. Ilskna blickar. Spänd stämning, spända biceps.

Trots den märkliga känslan försöker jag snacka lite med några fans:

– Vilka vinner idag? frågar jag några unga män.

– Inte du, väser en av dem genom sammanbitna tänder.

Jag låter mig inte nedslås:

– Ska vi slå vad?

– Spring härifrån, säger en annan med aggressivt förakt i rösten. Hans blick är så hotfull att jag fruktar att det ska gå till handgripligheter. Men han vill ju in på stadion. Och polisen finns, trots allt, inom sikte.

Det finns inget överraskande här, vare sig i den systematiska rasismen (den finns alldeles säkert i Sverige också) eller i att den manifesteras i den östtyska fotbollen. Men vill ni se ett par minuter från Wallraffs umgänge med supportrar så kan ni kika vidare här.

•••

Mer på temat ”Så närmar man sig supportrar”? Okej. Ni har förstås noterat att Halmstads-polisens våld mot en av Hammarbys säkerhetssamordnare uppmärksammats en hel del, och efter händelserna i Köpenhamn och Stockholm tidigare är det uppenbart för de allra flesta i svensk fotboll att polisväsendet har mycket att arbeta med.

De skulle kunna lära sig ett och annat av polisen i England…

…och nä, inte på det där hårdare-tag-sättet.

Häromhelgen blev Stoke-supportrar illa behandlade av Manchester-polisen efter ett besök i Bolton (1–1). De slussades runt som djur, många protesterade efteråt. Det unika är att Ian Hopkins vid Manchester-polisen efteråt tagit initiativet att både be om ursäkt och närvara vid en supporterträff i Stoke, för att diskutera händelsen och försöka hitta en väg framåt.

– Jag tyckte att mötet var mycket konstruktivt, supportrarna tog upp ett par viktiga frågor. Det var nyttigt att få höra direkt om deras erfarenheter, säger Hopkins.

Sedär, en ny väg framåt. När de gamla sätten att närma sig supportrar inte fungerar.

/Simon Bank