Bortsett från att det alltid finns ett underhållningsvärde i målvakter som skruvar upp så tycker jag synd om stackars Dida. Hans karriär blev aldrig vad den borde varit, vad den kunnat vara.

Det är trist på mer än ett sätt.

Såhär är det nämligen – på grund av en av fotbollsvärldens märkligaste fördomar så finns det en utbredd misstro mot färgade målvakter i Brasilien.

Allt drog igång på allvar 1950. Ett extremt favorittippat Brasilien skulle bara spela av VM-finalen mot Uruguay hemma på Maracanã. Den faktiska publiksiffran brukar anges någonstans runt 200 000-strecket, ett världsrekord för fotboll.

But sometimes thing’s don’t work out. Uruguay vann med 2-1. Målvakten Barbosa släppte billigt in det avgörande målet vid sin närmsta stolpe. Hans liv blev aldrig detsamma igen.
– Förlusten löstes upp i ett syrabad av självförakt, tvivel – och rasism. Syndabockarna var vänsterhalven Bigode, försvararen Juvenal och målvakten Barbosa. Alla fördömdes som fegisar i pressen, de saknade ryggrad och disciplin. I synnerhet Barbosa blev föremål för en svartmålning som fortfarande präglade honom då han dog sin miserabla fattigdomsdöd 50 år senare, skriver David Goldblatt i sin fotbollshistoriska odyssé ”The Ball Is Round”.

1963 – 13 år efter VM-finalen – bjöd Barbosa in de vänner han hade kvar till en barbecue hemma i Rio. När gästerna kom märkte de att lågorna slog högre än vanligt, och de insåg snart varför. Barbosa hade fått tag på målställningarna från matchen på Maracanã, som han nu eldade upp i någon sorts exorcistisk ritual.
Barbosa själv har berättat att hans lägsta punkt då han var i en affär för att handla, 20 år efter finalen. En kvinna fick syn på honom och skrek:
– Titta, där är han – han som fick Brasilien att gråta.
När han skulle hälsa på träningslägret för VM-laget 1994 fick han inte komma i närheten av spelarna. Han ansågs föra otur med sig.
Innan han dog i april 2000 – ensam och utblottad – suckade Barbosa.
– I brasiliansk lag är 30 år maxstraffet. Men jag har varit fängslad i 50.

Nu vore det lätt att påstå att allt det här hände för länge sedan, och att mycket har hänt sedan dess. Så är det ju – men mycket har tyvärr också förblivit sig likt. Så sent som 2006 publicerade den mångårike analytikern/satirikern Chico Anysio en artikel i Brasiliens största sporttidning, Lance.
– Jag litar inte på svarta målvakter. Det har inget att göra med diskriminering, för jag avgudar svarta anfallare, svarta mittbackar, svarta playmakers och svarta bollvinnare. Och jag ser inte hur en vit, gul eller röd kan vara bättre än en svart i 100 meter, ländhopp, tresteg eller långdistanslöpning. I basket är det de svarta som är gudar, och de dominerar amerikansk fotboll. Jag gillar dem bara inte i mål. 

Sociologiprofessorn Ronaldo Helal slog fast:
– Även om en färgad målvakt är bättre än en vit målvakt, så är det den vite som får spela. Det är fortfarande en stereotypiseringsfråga. 

När Dida slog igenom runt millenieskiftet blev han bisarrt nog den första färgade målvakten på 50 år att stå i mål för det brasilianska landslaget.
– Det är dags att bryta det här 50-årstabut nu, och det är dags att förlåta Barbosa. Han korsfästes efter matchen, trots allt han gjort för landslaget. Det var hemskt.

De tre senaste åren har det hänt att landslagstruppen bestått av tre färgade målvakter – Dida, Gomes och Helton – men ändå finns det kvar stora skärvar av misstänksamhet hemma i Brasilien. Dida blev tyvärr aldrig målvakten som kunde radera ut den, för det hade han behövt stå i mål i en VM-final som Brasilien vann. Istället för att definieras av sina räddningar har han nu kommit att bli en sån där målvakt man förknippar med osäkerhet, virrighet, dråpligheter och misstag.

I Brasilien suckar man, skakar på huvudet och ber om att Julio Cesar ska vara skadefri när det blir dags att åka till Sydafrika.

Brasilianska världsmästarmålvakter:

Gilmar, 1958 och 1962

Felix, 1970

Taffarel, 1994

Marcos, 2002

/Erik Niva