Goodness gracious – Wilson Palacios.

De som följt den här bloggen under det senaste året har insett att honduranen Wilson Palacios har vuxit ut till en av mina absoluta favoritspelare. Mycket för av att hans tuffa tacklingsspel och outröttliga löpande har revitaliserat Tottenhams mittfält, visst, men minst lika mycket på grund av den bakgrund han tvingats spela sig igenom.

Den 8 maj i våras ringde den honduranska polisen. De hade hittat kvarlevorna av hans kidnappade lillebror Edwin, som från den stunden blev hans mördade lillebror Edwin. Tre veckor senare begravdes han, och vreden över hur hans land tagits över av gangsters var så stor att Wilson Palacios tänkte ta beslutet att aldrig mer spela för Honduras.
– Jag tänkte: ”Det är slut. Jag lägger av med landslagsfotboll”. Men jag pratade länge och väl med mina föräldrar, och vi kom fram till att det inte var rätt sak att göra. Nu har istället Edwins död intensifierat min hunger att uppnå mina mål. Före matcherna brukar jag tänka på honom.

Edwin Palacios spelade för Honduras U17-landslag. När a-landslaget i natt spelade den avgörande VM-kvalmatchen mot dödsfienderna El Salvador fanns Wilson Palacios på planen. Det gjorde hans lillebror Johnny Palacios också. Tidigare i kvalet har storebrorsan Jerry Palacios bidragit.

Det är för deras skulle jag nu är så väldigt glad över att Carlos Pavóns nickmål visade sig räcka hela vägen till Honduras första VM-plats sedan 1982.

Rapporterna från Latinamerika är fortfarande knapphändiga, och jag väntar på att höra familjen Palacios berätta om hur de upplevde dramat. Tills vidare får jag nöja mig med den här helt briljanta segerintervjun med känslosprängda mittfältsmotorn Rambo de Léon.

***

Gott om känslor i den här kvalgruppen. Honduras kvalifikation var nämligen villkorad av att Costa Rica inte skulle slå USA borta – och djupt in på stopptiden var fortfarande ”Los Ticos” i VM med sin 2-1-ledning .

Då hände det här.

Och om det tyckte Costa Ricas assisterande förbundskapten – den ordinarie Rene Simões var redan utvisad – så här.

Efter slutsignalen firade Team USA med en rörande hyllning till Charlie Davies. Vinkeln är inte den bästa, men ni fattar nog principen.

***

Hypermötet mellan Uruguay och Argentina blev en besvikelse. Det blev snabbt uppenbart att båda lagen helst bara ville bevaka sin position i tabellen, och så fort Chile gjorde mål mot utmanaren Ecuador så innebar det i praktiken att Uruguay nöjde sig med sin play off-plats, och tillät Argentina att åka tillbaka över Rio de la Plata med en seger i trunken.

Huracán-mittfältaren Mario Bolatti – en av de här obskyra spelarna från den inhemska ligan som Diego Maradona valt att prioritera – gjorde målet.

På presskonferensen efter matchen 
– Till alla de som behandlat mig som skräp – que la chupen ahora, que la chupen y la sigan chupando. Nu kan dom suga den, suga och fortsätta suga.

***

Hemma i Europa så kan jag inte låta bli att känna mig förbaskat avundsjuk på Slovakien. Det är ju precis så här man ska ta det stora kvalificeringssteget till det stora mästerskapet. Den avgörande bortamatchen mot Polen blev som en korsning av snömatchen i Gelsenkirchen som tog oss till VM 74, och alla de klassiska bortasegrarna i Chorzów som tog oss i tur och ordning till VM 90, EM 00 och EM 04.

Klart att det ska firas då.

***

I övrigt var ju inte Europa sådär jävla spännande. Portugal gjorde precis vad man kunde förvänta sig mot malta; Nani, Simão, Veloso och Edinho gjorde målen. Ukraina behövde bara slå Andorra för att säkra play off-platsen, och Andrij Sjevtjenko lugnade nerverna nästan omedelbart.

***

Värsta grejen var såklart annars Alberto Gilardinos vettlösa vändningshattrick i den betydelselösa matchen mot Cypern. Italien låg fortfarande under med 2-0 när mindre än en kvart återstod. Då klev Gilardino in i bilden, gjorde såhär, såhär och såhär.

Då bleknade det liksom att Dimitar Berbatov tidigare samma kväll gjort såhär, såhär och såhär i samma grupp.

***

Efter att Roni Porokora slagit in bollen till Jonathan Johansson såg Finland länge ut att vara på väg mot en heroisk – men betydelselös – skräll i Tyskland. Men i slutminuten duffade såklart Lukas Podolski in en sådan där kvittering som Finland alltid släpper in när de står på gränsen till segern.

***

Vi bör väl ta med blivande världsmästarna (?) Spaniens enorma styrkdemonstration mot ett omotiverat Bosnien också. Pique nickade in ettan, Silva sprang in med tvåan, Negredo vände in trean och petade in fyran, innan Mata rullade in femman. Att Misimović och Džeko ändå satte varsin reducering handlar ju bara om att de helt enkelt inte vet hur man gör för att lämna planen mållös.

***

Snygga mål då?! Nä, jag har egentligen inte sett någonting i VM-kvalet, utan att jag får anstränga mig lite hårdare. I en träningsmatch mellan Beitar Jerusalem och Hapeol Jerusalem satte till exempel Barak Itzhaki den här saxsparken.

Men det är ändå ingenting mot detta. Obskyra Rio Branco mötte obskyra Serra i den obskyra brasilianska cupen Copa Espirito Santo. En bicycleta ledda fram till en annan bicycleta. En snubbe som heter Caio gjorde målet.

***

Äh, nu blickar vi fram emot helgens ligafotboll, va?! På lördag spelar Spurs mot Portsmouth borta. Peter Crouch och Niko Kranjcar återvänder till arenan där de spelade sina hemmamatcher för bara några månader sedan. De kommer till matchen mål, mål och mål i ryggen.

/Erik Niva