Ska det vara så här? Ska vi börja våra veckor på det här viset? Är det det här ni kallar måndag?

Igår satt jag på Ryavallen (jaja) och såg AIK markera vinnargener i en 0–0-match så mycket och så starkt att det inte gick att tänka SM-guldet bort från dem. Jag hade kunnat tänka mig ett 6–0-resultat på Gamla Ullevi och ändå känt att… nä, det här är ändå inget annat än lite konstgjord blåvit andning, de kan tro på det här med allsvenskan – för AIK vet ändå att de vinner.

Men när Niclas Alexandersson kommer in med tröja 38 (och ser ut som en artonåring nere på Tylö Sun), när Wanderson skjuter i stolpen och när Spurs-supportern Stefan Selakovic gör mål när matchen är slut – som vilken jävla Balkan-svensk superstar som helst – då är det ju bara att erkänna att det där såg ut som mer än konstgjord andning. Det såg ut som ny luft, nya lungor, nya hjärtan, ett nytt IFK Göteborg. Sen får spelet se ut som det vill, för det där kan de göra mycket med.

Och det var bara en del i en måndagstriptyk som skickade iväg den här veckan i överljudsfart.

Det här var nämligen måndagen för rungande repliker, för vändningar och spegelvändningar.

I U20-VM tog Italien juniorrevansch på ett försvarsdarrigt Spanien. Mattia Mustacchio, en ny i raden av Brescia-produkter, sprang in med två mot ett tio-manna-Furia, som fixade fram två mjuka straffar. Aarón Niguez skedade in den första som om vore Roma-kapten men han missade den andra, och det blev 3–1.

Italien har aldrig tagit medalj i U20-VM i någon av de sexton turneringar som arrangerats de senaste 32 åren. Inte en enda. Nu är de i kvartsfinal.

Och den sista delen i triptyken sitter jag och ser precis just nu, och oavsett vad som händer i andra halvlek mellan Aston Villa och Manchester City efter paus så är det det här jag kommer att komma ihåg:

Efter nio år, nästan 300 matcher (och nästan lika många självmål) för Manchester City fick Richard Dunne veta att han inte längre passade in så väl i det nya, arabiska slott som Hughes skulle bygga. Dunne lämnade kvar sin lagkaptensbindel och skrev på för Villa.

I kväll möter han City för första gången sedan dess. Efter en kvart går han upp, spänner kroppen i en båge och gör så här.

Han firar inte målet efteråt, men det är den här sortens historier som får oss att fira fotbollen till och med en måndag i oktober när nästan allt känns jämngrått och platt.

Som de säger i Manchester och Sundsvall:

Football. Bloody hell.

/Simon Bank