Erik Niva kliver in i en historisk brasiliansk rasism-diskussion, så det är väl lika bra att ta upp den kastade handsken och glidtackla in från helt motsatt sida.

Vi lägger undan den historiska rasismen och tar oss an att uppmärksamma ett historiskt steg i skotsk fotboll.

Det här är nämligen veckan när en ung somalisk pojke fick debutera för Skottland.

Islam Feruz är ett namn ni kommer att höra om, om ni inte redan gjort det. För att han är en extrem talang, och för att han bär på en berättelse som gör honom till både unik och en representant för en grupp som sällan syns på just de här fotbollsplanerna.

Islams mamma, Aisha, har berättat om flykten från ett Somalia som slitits i stycken av krigsherrar. Familjen levde i Kismayo i södra Somalia, ett liv som inte längre var ett liv:

– När vi lämnade Somalia var det problem varje dag, det var omöjligt. Det är ett sorgligt laglöst ställe nu och vi var rädda hela tiden. Milis dök upp med sina vapen, de bara tog sig in i ditt hus och tog med sig allt därifrån. Om man försökte stoppa dem använde de våld. De var så många.

– Vi har vänner som blivit dödade. Min mamma och pappa dödades. De blev så illa slagna att även om de levde vidare ett tag efteråt så återhämtade de sig aldrig.

Till slut, 2001, flydde familjen landet. Islam var fem år gammal, hans lillasyster var tre. De tog en båt till Jemen och flög därifrån. Aisha sålde sina smycken för att ha råd med flygbiljetten till London. Hon hade aldrig hört talas om vare sig Glasgow eller Skottland.

De placerades i Castlemilk, en betongtuff Glasgow-förort med enorma sociala problem. De hade aldrig ens sett ett höghus, men plötsligt bodde de i ett mitt i ett hav av otrygghet: Rasism, mobbing, hot. Stundtals vågade Aisha inte resa in till stan av rädsla för att behöva ta sig igenom hotfulla områden.

Lille Islam hade i alla fall sin fotboll. När han var tio upptäcktes han av Celtic-scouten John Simpson och hamnade under klubbens vingar. Ett utvisningshot avvärjdes av (numera avlidne) Celtic-legenden Tommy Burns, livet började byta färg.

– När Islam sa att han spelade för Celtic var det slut på all mobbing, säger Aisha. Plötsligt ville alla vara vän med honom. Jag hoppas att de som var elaka mot oss ser Islam på tv nu, att de inser att det där är killen de mobbade av ingen orsak alls när han var liten. Jag hoppas att de mår fruktansvärt.

Islam Feruz gjorde sig snabbt ett namn som en av Celtics stora, unga talanger. I somras debuterade han – 14 år gammal – i a-laget i minnesmatchen för Tommy Burns, och för ett par veckor sedan blev han den förste som togs ut i ett skotsk landslag genom en ny Fifa-regel som gör att spelare som utbildats i Storbritannien i fem år kan spela för sitt nya land.

I tisdags kväll debuterade han.

Skottland förlorade mot Cypern med 2–1 hemma på East End Park, men Islam gjorde succé och spelade fram till Skottlands mål.

– Skottland är ett fantastiskt land, och jag är stolt över att bära landslagströjan, förklarade han.

Det är en vacker berättelse om fotbollen som möjlighet och utväg, en berättelse om Tommy Burns och om en mammas omsorg om sin familj och någonstans också en berättelse om ett nytt skotskt samhälle.

Innan vi stänger boken med ett ”och så levde de lyckliga…” finns bara en detalj kvar att berätta från just den kvällen, i just den staden.

Samtidigt som Islam Feruz hyllades hade Rangers förlorat mot Unirea Urziceni med pinsamma 4–1, men när Rangers amerikanske, svarte, back Maurice Edu kom hem och skrev på sin twitter var han inte bara ledsen över resultatet:

”Jag vet inte vad som gjorde mest ont: resultatet igår kväll eller att bli utsatt för rasistiska glåpord av våra egna fans när jag skulle in i min bil”

Berättelsen om Islam Feruz resa är mycketm, men inte en berättelse om hur rasismen försvunnit från fotbollen.

/Simon Bank