Svennis, Svennis, Svennis.

Vore det inte de tesippande morgontidningarna, och vore det inte du, så skulle jag inte trott en sekund på det här.

Nordkorea? Kim Jong-Il? Den mest repressiva stormakt världen känner? In the nearly words of Hoola Bandoola Band: Man kan väl inte spela fotboll med dom där?

Oavsett om slutförhandlingarna går i lås eller inte följer bara tanken en logisk, ideologiskt icke-ideologisk väg som Sven-Göran Eriksson gjort till sin. Han jobbade åt Thaksin Shinawatra i City, han jobbar åt de grå pengarna från Munto Finance i Notts County, och han förhandlar med Kim Jong-Ils just nu främsta pr-verktyg.

Så här är det: Man kan arbeta åt Nordkorea, men man kan inte göra det utan en hållning. Jag tänkte på det när Marika Domanski-Lyfors tog över Kina, hur jag blev så oerhört provocerad när hon bemötte frågorna om den politiska problematiken med att säga:

– Jag har inte tänkt så mycket på det.

Det är ens förbannade plikt att tänka mycket på det. Annars är man ingen människa, utan bara en liten lort. Man kan säga att ”Jag tror inte på avståndstagandet, jag tror att fotbollens öppnande och humanistiska kraft, att fotbollen kan bli ett sätt för människor att mötas och att det kan föra med sig en förbättring”. Man kan jobba för en krigförande, stundtals rättsvidrig stat, men man kan göra det samtidigt som man låter bli att, till exempel, ställa upp på en photo-op med George Bush.

Men vet ni, jag sätter alla pengarna i mina fickor mot alla pengarna i era på att Svennis inte kommer att säga så, att Svennis inte kommer att göra så.

Han kommer bara att gå till jobbet, träna ett fotbollslag, få en lönecheck.

Det är inte olagligt. Bara väldigt, väldigt sorgligt.

/Simon Bank