Derby Day, och det betyder en av tusen sorters besvikelser. Spurs vinner inga matcher borta mot the Arsenal. Där är förutsättningarna. Allt man vill veta är vilken sorts besvikelse det ska bli; den spektakulära? den förnedrande? den uppgivna?

Jag trodde inte att jag skulle bli besviken på matchen som match, men det blev jag. Tottenham gjorde så oerhört många misstag, och Arsenal var länge för odistinkt för att utnyttja dem.

Det var, helt enkelt, länge en lågintensiv, begränsad, försiktig arga-leken-ursäkt till fotbollsmatch. Mark Clattenburg gav fan i att varna (Bentley kunde åkt ut efter en kvart, Bendtner och Assou-Ekotto borde fått gula) men do-or-die-spelarna på mitten kom aldrig in i matchen. Palacios sprang mest runt och passade fel.

Tio man radade upp sig på mittfältet och grävde en vallgrav som ingen kunde ta sig över. Arsenal försökte med små pendelrörelser mellan Arsjavin och Cesc som flyttade sig tio meter upp eller ner och hoppades på räknefel och luckor någonstans. Cesc är genial i de där rörelserna, men spelet blev för långsamt och Spurs räknade rätt nästan varje gång. De kom inte igenom, annat än när de bröt oförsiktiga Tottenham-passningar (Huddlestone tappade boll två-tre gånger före paus, Benoît Assou-Ekotto sprayade uppspel lite hur som helst).

Spurs var rätt nöjt med det här.

Det lågintensiva, låg-adrenalinhaltiga la sig som ett kladd över alltihop. Tottenham blev Crouch-dependent, som faran alltid är med en så enkel fokuspunkt. Keane spelade off-Crouch, kom fram i ett läge eller två, men inte så ofta och inte så farligt. Enda gången Spurs verkligen fick lite fart i sitt anfallsspel var när en ytterback vågade kliva fram och överlappa. Det hände en gång (Corluka) på hela första halvlek.

Sen smällde det två gånger på 30 sekunder och så var allt färdigt och frågorna besvarade. Spektakulärt? Förnedrande? Uppgivet? Jotack, lite av varje.

Almunia var matchens bäste målvakt, Sagna var matchens bäste back, Song var matchens bäste mittfältare och RvP var matchens bäste forward. När Tottenham skulle jaga vändning kunde man bara ge uppdraget till sylvassa supertrion Hutton, Bale & Pavljutjenko. Hela jävla N5 darrade. Inte.

Men det var inte kompetens som avgjorde matchen. Det var inkompetens.

Har du en vänsterback som släpper in billiga inlägg förlorar du matcher.

Har du en mittfältare som ger bort en tvåmeterspassning förlorar du matcher.

Har du elva man som tror att det är tillåtet att sova i en sömnig match förlorar du så det står förbannat jävla härliga till.

Har du en klubbkapten som inte spelar tills domaren blåser förlorar du med förnedrande siffror.

Cesc och van Persie har den sortens grundkompetens, de kan knycka två mål på en chans. Det räcker mot Tottenham A tre gånger av fyra, det räcker mot ett försvagat Spurs fyra gånger av fyra.

Arsenal v Spurs 1–0, 2–0, 3–0.

Arsenal behövde inte ens vara briljanta. De behövde bara göra ett hyfsat och väldigt ordentligt jobb. De gjorde det, det är mycket imponerande på sitt sätt. Och det här var ju också ett jävla sätt att göra blogg-comeback.

Något mer? Jo, Bassong drog låret på stopptid. Good one, God.

/Simon Bank

PS. Svennis?

Môcke bra:

RvP

Môcke, môcke bra:

Fàbregas

Môcke, môcke, môcke bra:

Song