Vet ni, kids, om man festar så där som vi gjorde igår så blir man lite trött efteråt.

Det var inte samma sorts euronight, helt enkelt.

Vi kan berömma bra målvakter ikväll, vi kan såga ett par usla, och vi kan sympatisera med ett gäng super-strikers – för särskilt mycket till utlevd fiesta blev det inte. Om vi ska dra några slutsatser om internationell fotboll efter de här två dagarna så är det av det slaget som Roland Andersson hade smackat nöjt åt.

Nämligen: I modern fotboll får du a) inte göra några misstag, b) inte slappna av på fasta situationer.

Av arton mål ikväll kom tio på fasta situationer, fyra av dem var självmål.

Manchester United inledde med en nine-to-five-match i Moskva, en dittills rätt slö Valencia avgjorde när matchen somnat in, och han förtjänade det efter att ha drivit på hela anfallssekvensen.

Det var annars en match vars eldigaste ögonblick inträffade ett dygn före avspark. Här har ni Sir Alex-brytet som Erik Niva skrivit om.

Jag valde zapp-varianten, följde OM i Zürich och Milans vidare öden i Madrid. Leonardos elva ställde upp sig centralt på Bernabeu, och ett halvengagerat Real Madrid rullade runt och var ett hot varje gång de utmanade Milans mentalt pensionerade ytterbackar. Det var nu inte särskilt ofta, så det krävdes en inslagen present av stormålvakten formerly known as Dida. Raúl är inte den som är den när folk ger bort saker.

Det är väldigt ofta hemskt att se detta stolta, vackra Milan. Till och med spelarna på väg upp har sugits in i meningslösheten; Thiago Silva har blivit nervös, Pato har börjat tveka. Hemskt, säger jag. Och vad gör Pirlo nu för tiden? Han tappar boll, är icke-närvarande… och passar på när Iker Casillas missar att ta det där mellansteget som varje världsmålvakt förstås ska ta när skotten kommer från 35 meter.

Hur svagt Milan än är så kan Pirlo ändå klyva ett äpple från det avståndet, och hur svagt Milan än är så kan man inte sova när man möter dem. Sant Iker slumrade när Pato sprang in 2–1 direkt efter kvitteringen, men det målet tänker jag faktiskt ge Max Ambrossini, som nålhuvudspassade till det enda ställe där rödsvart kunde hota vitt.

Madrid fick in en löpande mittfältare till, men det krävdes en tuff hörna för att Drenthe skulle kvittera. Men så dags hade Real Madrid sjunkit in i samma sorts narkoleptiska tillstånd som Milan flanerade runt i före paus, och de gjorde 3–2 två gånger om. Första målet (nick, Thiago Silva) stals av en ofattbart odistinkt Frank De Bleeckere. Det andra skickade Pato in så att ingen kunde göra något åt det, särskilt inte ett horibelt ointresserat Madrid-försvar.

Real Madrid–Milan var, i stora stycken, en parafras på den där broderade folkhemsvisdomen ”Älska mig mest när jag förtjänar det minst, för då behöver jag det bäst”. De fick en lillfingernagel, och var hantverksmässigt och moraliskt starka nog för att äta upp hela handen.

Grattis, Milan.

Och vad fan sysslar ni med, Madrid?

Marseille, då? De var, i min zapp-värld, bättre än FC Z. Med en lite stökig startuppställning där de gjorde en Lyon och spelade en mittfältsröjare som mittback (Toulalan i OL, M’Bia i OM) höll de greppet, och Ärkebängeln Gabriel Heinze dök snyggt upp i andra änden av ett frisparksinlägg för att göra ett blytungt 1–0.

Bordeaux fick ett slag i ansiktet direkt, när Ciani stoppade in bollen i eget mål (det här är CL:s mesta självmålssammandrag någonsin). Sen kom Ciani på vilket lag han spelar för och skickade in 1–1, innan ett försvagat Bayern (Baby Müller åkte onödigt ut, Rob-éry var inte med) straffades av Planus på en fast situation som återigen bevisade hur viktigt den sortens chanser blivit. Hans-Jörg Butt tyskplockade två straffar, det var inte mycket att snacka om.

Chiellini gjorde som Planus, och skickade in ett mycket viktigt mål för Juve – och det är klart att han var glad över det, han är ingen stor målskytt ute i Europa.

I samma grupp skrämde Apoel Nicosia Porto med ett självmål till, men sen var det färdigskrämt. Hulk gjorde ett opportunistiskt 1–1 och strafflurade in 2–1.

Om Real Madrid hade en slitsam kväll hemma så kunde de i alla fall jubla när Atleti fortsatte vara Europas relativt sett sämsta försvarslag. Frankie Boy blindpassade, Cashley Cole slog in bollen och Salamon Kalou profiterade. Och om tesen om försvarsspelet behövde ett bevis till så: ett lag som låter anti-nick-specialisten Kalou göra mål på nick är inte särskilt tätt.

Chelsea fortsatte med att lägga ytterligare emfas under fast-situations-argumentet med Lampards första CL-mål den här säsongen, och avslutade kalaset med ett symboliskt madridskt självmål.

Wolfsburg–Besiktas? 0-0, efter att stökige Grafite åkt ut med en kvart kvar.

Sådär. Det var ingen stor kväll i kväll, bara en väldigt intressant.

/Simon Bank