Som Hebbe-lelle säger till Albert:

– De va’ de, de.

Jag har säkert jobbat mig igenom tätare fotbollssöndagar än den här, men jag minns inte riktigt när. De stora målsvepen sparar vi ett par timmar, istället ger vi oss på de matcher jag faktiskt hann följa med ett öga eller ett och ett halvt.

AIK slog Hammarby på kompetens, i en match där Bajen faktiskt förmådde lyfta sig på ett sätt jag inte riktigt trodde de var mäktiga. Mer om det i papper och på nät imorgon snart. Torres blåste bort en hemsk Rio i en match där Michael Owen visslades ut på Anfield, West Ham segade sig ikapp mot Arsenal på en tveksam straff, PSG har fått svininfluensa vilket förde med sig vidriga kravaller i Marseille – och jag var ute på streamjakt mest hela kvällen.

1. Fenerbahçe–Galatasaray 3–1.

Sa jag att Galatasaray skulle ha sin bästa chans på länge att nå ett resultat i Kadiköy?

Jo, men då måste man ju komma dit också.

Jag såg det här mötet live 2005, och hade nästan svårt att ta in hur chockskadade och livrädda Cimbom-spelarna såg ut. Det var samma sak nu, i första halvlek var de tama som kissekatter, som råkat irra in på Sükrü Saracoglu. Det var ett sjuhelvetes tryck, Milan Baros fick bytas ut efter ett par minuter, Alex var totaldominant som länkande mittfältsspets och Galatasaray hade svårt att hitta några som helst spelsekvenser.

Alex gjorde 1–0 direkt, han ordnade och satte en straff för 2–0 och bar Fener till tre derbypoäng.

Det blev 3–1 till slut (Balta, Güiza), och hela matchen var väldigt… istanbulsk. På det bra sättet (världens bästa show) och på det dåliga sättet (slagsmål före avspark, inkastade flaskor mot domare och Fener-spelare).

Kader Keita hamnade mitt i alltihop. Han fick en flaska kastad mot sig, den snuddade huvudet och han visade det med all tydlighet. I andra halvlek åkte han ut, efter att ha försökt nita retstickan Roberto Carlos.

Och Keita, vetni, honom finns det ju en kittlande liten svenskstory om.

När han var arton, 1998, kom han till Borås och provspelade med både Norrby och Elfsborg. Han skrev på för IFE, men efter pappersstrul åkte han hem till Elfenbenskusten, gjorde succé, hamnade så småningom i Lille och Lyon och Galatsaray. Elfsborgs största kontraktsmiss någonsin, i viss konkurens med att de inte knöt upp Håkan Mild när de hade chansen. Rijkaard sa att han var besviken på honom efter utvisningen, att Keita gick i en fälla som lät sig provoceras – och det hade han ju väldigt rätt i.

Hur som: Fener vann bergsäkert, Galatasaray läcker fortfarande för mycket, Alex var bäst på plan och det slutade med konfettiregn över hela Sükrü Saracoglu. Jag hade velat vara där.

2. Chievo–Milan 1–2.

Vi diskuterade ju saken här efter Madrid-bragden i veckan, jag ville föra till protokollet att värdet av den matchen som trend-sättare skulle avgöras i Verona.

En ny vinst – och Milan kan segla vidare mot bättre tider.

En förlust – och Milan hade halkat ner i sin höstmediokritet igen.

Jag kan inte påstå att jag vet särskilt mycket mer nu, än att det verkar ha injicerats en hel del moral i Milan den senaste veckan.

Pinzi rakade in 1–0 direkt, Milan var precis lika pre-paus-paralyserat som de varit hela hösten.

De har spelat tolv matcher hittills den här säsongen. Här är deras resultat i första halvlekarna:

1 vunnen, 4 oavgjorda, 7 förlorade, 2–10 i mål.

Här är deras andrahalvlekar:

6 vunna, 5 oavgjorda, 1 förlorad, 11–3 i mål.

I går var de usla före paus, helt okej efter. Och det blir allt mer tydligt att Nesta, fortfarande, är det här lagets allra största tillgång. När Huntelaar förvaltade sin chans genom att svara för en Stefan&Krister-parodi på anfallsspel var det gamle Alessandro som vände matchen med två mål.

Milan var inte fantastiskt, men de vann. Och de gjorde det, ska ni veta, tack vare en onsdagsclown som heter Dida, och som har ägnat veckan åt att titta på Kim Christensen-dvd:er. Den där räddningen gjorde han alldeles före Nestas stopptids-segermål.

3. América–Chivas 1–0.

Jag valde turkderbyt före River–Boca och fick vänta in natten för lite transatlantiskt tunggung.

Mexikos Súper Clásico levde väl inte rikigt upp till hajpen – Chivas var för svagt – men det hade rätt många ögonblick att tycka om.

América borde haft 3–0, minst, före paus. Vore det inte för Chivas-keepern Luis Ernesto Michel och en svag domare hade de haft det också. Det stannade vid 1–0 (Sevilla-köpet Mosqueras första mål för klubben kom innan matchen ens börjat), efter en andra halvlek med lite mer ge-och-ta och ganska mycket medioker fotboll.

Môcke, môcke, môcke bra var målvakten Michelito – och mex-tv:s fenomenala super-slow-mo-repriser. Ni ser det sist i det här klippet, och från och med nu ska jag driva kampanj för att få svensk tv att sno konceptet. Det går alltså ut på att man drar ner tempot så att man ser varenda liten detalj i en situation; minspelet, rörelserna, rubbet.

Sånt ska vi ha här också.

Men först ska vi ta och sova lite.

/Simon Bank