Ett par intervjuer idag.

Stephen Ireland kommer aldrig att vinna Nobelpriset i litteratur, men även om han är en konstig snubbe och a straight-talking son-of-a-gun – han är trots allt från Cork – så är han faktiskt ingen dumskalle. Igår pratade han med The Mirror om varför han aldrig mer tänkte spela för det irländska landslaget, och för den som vill förstå landslagsfotbollens framtid är det obligatorisk läsning.
– När Steve Staunton hade jag precis slagit mig in i City, så jag kände att jag var tvungen att åka. Men efter två eller tre samlingar kände jag: ”Vad gör jag här?”. Det hände att jag var klar med en City-match klockan åtta, och sedan förväntades jag anlända till den irländska truppen i Dublin klockan 10. Jag brukade bara ringa upp och säga att jag inte mådde bra. Det var inget fel på mig. Jag hade bara ingen som helst avsikt att åka. Jag gillade det aldrig. Jag älskar att göra saker med barnen. Det förra landslagsuppehållet kom just innan de skulle börja skolan, så det var trevligt att kunna åka iväg med dem några dagar. När landslagsuppehållen kommer numera är det: ”Great, vad ska jag och barnen göra?”, snarare än: ”Åh nej, hoppas jag inte är med i truppen”.

Riktigt intressant blir Ireland när han vidgar perspektivet till att gälla fler än honom själv:
– Personligen så tror jag att landskamper kommer att bli förpassade till dåtiden. Stoltheten och allt det där – jag tror att det blir mindre och mindre sånt. Dagens spelare ser det inte som något om nationens stolthet, de ser det mer som en plåga: ”Gud, måste jag åka igen?”. Så var det alltid för mig. Jag tror att ni kommer att bli förvånade över hur många spelare – unga spelare – som kommer att dra sig tillbaka från landslagsfotboll efter VM. Kolla på hur många matcher de spelar varje år – och lägg till pressen från klubbfotbollen – och det är svårt att se många spelare som njuter av att spela landslagsfotboll längre.

Grejen är ju den att jag befarar att Ireland har rätt. Jag gillar ju landslagssammanhanget så oerhört mycket – fotboll som betyder något mer än bara fotboll – men min bedömning av hur dagens spelargeneration ser på det är i allt väsentligt densamma som hans.

Jag tror visserligen att förändringen kommer att ta längre tid – att det måste etableras ett mönster som gör det mer acceptabelt för spelare att dra sig undan landslagsfotbollen utan att ifrågasättas för det – som gör att förändringen inte kommer att märkas så tydligt redan efter VM. Men det är möjligt att Ireland vet saker som inte jag vet, och att jag kommer att bli just förvånad.

***

Har ni nu ändå börjat läsa om Ireland och hans landslagsupplevelser så kan ni lika gärna få det här också – hans beskrivning av hur det gick till när den irländska förbundskaptenen Giovanni Trapattoni skulle övertala honom att återvända till landslaget.
– Jag träffade Trapattoni nära Manchesters flygplats ifjol för ett samtal, men det gjorde ingenting för mig. It made no sense whatsoever. I själva verket kände jag att det var en massa arrogans i luften, så jag kände bara att jag inte var särskilt intresserad. Mitt under samtalet så hade han fyra olika telefoner som ringde hela tiden, och han lämnade hela tiden rummet för att prata med olika människor. Han kom tillbaka: ”Ursäkta, var var jag?”, men då ringde en annan telefon. Efter den tredje eller fjärde gången det här hade hänt hörde jag en helt annan telefon ringa. Trapattoni gick bort till platsen där den ringde, och drog fram ytterligare en ur sin väska. Vi var bara: ”Vad händer här?”.

***

Den andra intervju? Åh, bara Jens Lehmann som ger sin syn på den tyska målvaktssituationen i Bild.
– Det är en egendomlig utveckling. I början av säsongen var Rene Adler inte ens uttagen, eftersom tränaren inte tyckte han var bra nog. Sedan kom han med, eftersom det skulle spelas en match i Leverkusen. Och nu när Robert Enke är sjuk är han plötsligt Nummer Ett. Han skulle inte ens ha varit med ifall matchen mot Sydafrika spelats på Schalkes arena istället för i Leverkusen. Då skulle det väl varit Manuel Neuer som spelade på lördag.
• Är våra målvakter verkligen så utbytbara?
– En eller annan har potential att bli riktigt bra med tiden.
• Men har vi några världsklassmålvakter, som Kahn eller Lehmann?
– (Ler) Jag vet inte. Jag har då inte blivit sämre med tiden. Men jag är ute ut landslagsdiskussionen.

Lehmann passar också på att ge sin syn på hur hans gamla rival Oliver Kahn sköter sig som tv-expert – ”hans analyser i målvaktsfrågor får mig förbluffad ibland” – och avslutar med ett tvetydigt svar på frågan om hur han kommer att följa VM i Sydafrika.
– Kanske på plats. I vilken roll… Det återstår att se.

***

UPPDATERAT. Vi bränner in en tredje intervju också, på tips av den flitige bloggläsaren Sebastian Keta. I dagens Mundo Deportivo snackar Henrik Larsson öppet om hur det Barcelona han lämnat alltid kommer att vara hans klubb.
– Jag ser nästan varenda match, hemma på tv. Självklart.
• Du njöt av Trippeln ifjol?
– Åh, det var fantastiskt. Alltihop, sättet att spela… Att vinna med det spelsättet var väldigt viktigt för fotbollen. Nuförtiden tenderar alla lag att spela en väldigt fysisk fotboll med stora mittfältare, långa anfallare, starka försvar… Och så kommer plötsligt Xavi och Iniesta och… Haha. Det jag menar är att det var fantastiskt att se dem, att njuta av det underbara spelet. Det är otroligt att se Xavi spela på den nivå som han gör. Hela laget är imponerande, men i synnerhet Xavi.
• Och dina barn följer fortfarande Barcelona?
– Absolut. För Jordan är Barcelona lag nummer i världen. Han spelar fotboll.
• Och flickan?
– Nja, hon gillar inte fotboll.

Givetvis pratar Larsson även en hel del om Zlatan Ibrahimovic. Han menar att det finns en speciell ”feeling” mellan de två, och menar att den långe har allt som en anfallare kan ha.
– Jag sa till honom: ”Om du verkligen har en chans att gå till Barcelona – ta den. Du måste gå, för det är den största klubben i världen och du kommer aldrig att ångra dig”.
• Har Zlatan tackat dig för rådet?
– Nej. Det finns inget behov av att tacka mig. Jag är glad för honom. Zlatan förtjänar att spela i ett lag som Barcelona.
• Zlatan har gjort fem mål i de fem första ligaomgångarna. Vet du vem som senast lyckades göra mål i fem raka ligamatcher, även om det i det fallet inte var från början av säsongen?
– Jag vet inte… Stoitjkov, kanske?!
• Inte riktigt. Det var du.
– Jag? På riktigt? Det visste jag inte.
• Ibra och Larsson. De två svenskarna…
– Det är bra.

Trots den lyckade tiden i Manchester United försäkrar Larsson att han höll på Barcelona i Champions League-finalen i våras.
– Såklart. President Laporta bjöd in mig till matchen, men jag kunde inte åka. Visst trivdes jag bra under de tio veckor jag var i Manchester United – jag kände mig hemma, det var fantastiskt – men med Barcelona upplevde jag det som jag antar är det största du kan vinna som fotbollsspelare bortsett från VM. För mig finns det bara ett lag som är nummer ett: Barcelona.
• Håller du kontakt med någon spelare?
– Speciellt med Xavi, även om min spanska blivit lite sämre. Han är en bra kille, jag gillar honom. Vi förstod varandra väldigt bra, både på planen och utanför. Det var perfekt.
• Planerar du att besöka stan snart?
– Ja, jag ska se Klassikern sent i november.

Enligt tidningen avslutar sedan Larsson intervjun med att utbrista: ”Visca el Barça i Visca Catalunya!”. En fråga bara, Henrik Larsson, mitt i allt detta hyllande av Barcelona framför Manchester United. Vad hände egentligen med Celtic?

/Erik Niva