Min hårda uppväxt i våldets, arbetslöshetens och segregationens Kinna har lärt mig en sak eller två om livet.

Till exempel: Man håller sina löften.

Och nu är det ju så att jag lovat att titta närmare på svininfluensa-gate i Ligue 1. Jag har också lovat att berätta om fotbollsvärldens starkaste 80-talistbrödrakull och att avgöra en tävling genom att låta Erik Niva jonglera, men en sak i taget. Vi kan väl börja med flunsan.

Bilden börjar bli rätt klar nu, och det ser i allt väsentligt ut som att LFP (franska SEF) lyckats blåsa under ett inbördeskrig helt på egen hand.

Det som hände var, i stora drag, det här:

I söndags skulle Marseille möta Paris Saint-Germain i årets största match. Inför matchen diagnosticeras Ludo Guily och Mamadou Sakho med svinis, och under lördagskvällen insjuknar även Jérêmy Clement.

Robin Leproux, PSG:s färske president, uttalar sig i intervjuer och ringer till LFP-ordföranden Frédéric Thiriez för att få honom att eventuellt ställa in matchen.

Thiriez, med en av europeisk fotbolls bästa mustascher, gör inte det. Han går ut och slår fast att det absolut ska bli match.

Problemet är, bland mycket annat, att OM–PSG aldrig är en vanlig match, och att den just nu absolut inte är det. Fransk fotboll har drabbats av våldsamheter och sammanstötningar de senaste åren som baxat relationen både internt mellan ultra-grupper och mellan ultras och ordningsmakt fram till en nästan italiensk smärtgräns. Rasistbråk, upplopp, bråk i Grenoble och Nice, splittringen av PSG-grupperingar (initerat av regeringen i fjol).

PSG hade mobiliserat inför resan till Mars den här gången. De brukar inte vara särskilt många som åker ner, eftersom det är en resa till helvetet för dem. De slussas genom stan och spärras in i ett hörn på Velodromen för att skjuta och bli beskjutna med fyrverkeripjäser.

Nu skulle tvåtusen fans åka. De satte sig på TGV-tåget, och klockan två kom nästa besked från LFP. Clements tester visade att han verkligen drabbats av svinis, ytterligare personer kring PSG-truppen mådde dåligt – och LFP hade beslutat att skjuta upp matchen.

– Från fredagskvällen har jag följt hälsosituationen i PSG timme för timme med de främsta medicinska experter. I lördags sa experterna att matchen inte behövde skjutas upp. I söndags sa de att vi var tvungna att göra det, förklarade Thiriez.

Det som bergsäkert hade blivit ett litet helvete eskalerade plötsligt till något okontrollerbart. Kop-grupperingarna anlände Marseille strax före fyra, och det smällde direkt inne på centralstationen Saint-Charles. Tårgas, fönster som slogs sönder, konfrontation.

Patrick Mennucci, borgmästare i centrala Marseille, var vansinnig. Här stod han plötsligt med ett skenande krig på halsen.

– När du har tvåtusen (PSG-)supportrar i stan, varav 500 våldssupportrar, berusade och vissa av dem fascister, då funderar man lite. Polisen ska garantera säkerheten och de vet hur man gör, men när man släpper loss dem mitt i stan, mitt bland flanerande familjer, så spelar det inte så förbannat stor roll, sa han till la Provence.

Polisen hade acceptabel kontroll, tills nästa ultra-grupp anlände. Karsud (en oberoende grupp från Virage Auteuil) kom, och konfrontationerna tog fart nere i Vieux-Port. Sociologen Nicolas Hourcade, expert på den unga franska supporterkulturen (ni kan engelsk-läsa en av hans intressanta, tidigare genomgångar av PSG-kulturen här), förklarar i So Foot att det som sedan hände hade lite gemensamt med traditionellt huliganvåld och mer liknade andra former av stadsupplopp.

I en radiointervju med RMC förstärker Michel Tonini, en av de tyngsta supporterledarna i OM (Yankees) den bilden:

– Problemen i centrum berodde på supportrar som var där för att slåss. De slogs med marseillais som inte hade någonting att göra med fotbollen.

Slagsmål var planerat, nu blev det krig istället. Tårgas, sönderslagna bilar, rakblad, knivar. Unga Marseille-bor som tog full konfrontation med inkräktarna från Paris. Upplopp, mitt bland barnfamiljer och söndagsflanörer.

Facit? Slutsumma? Bråken blåstes av strax före åtta, när polisen lyckats få iväg större delen av parisarna på extrainsatta TGV-tåg norrut. Ett tjugotal lättare skador på poliser och civila, en handfull förstörda bilar, mängder av privat egendom söndeslagen, ännu fler chockade Mars-invånare. Sexton män/pojkar greps, sex av dem hölls kvar för ingående förhör och riskerar upp till fem års fängelse för bland annat våld mot polisen.

Det som följt har varit ett klassiskt alla-skyller-på-alla-spel, med bonusen att alla dessutom skyller på Frédéric Thiriez. Riskerade han en hel stads hälsa för att rädda PSG? Varför var han inte tydligare? Varför gömmer han sig bakom läkarexpertisen?

Det finns delar av det vi kan relatera till i svensk fotboll. Man kan, utan att vara för konspiratorisk, gissa sig till att Thiriez dessutom tog hänsyn till fransk fotbolls stora sugar-daddy när han ihärdigt ville få matchen till stånd under lördagen.

Canal Plus skulle sända matchen och ville förstås inte se den inställd. Deras direkta förlust när den sköts upp blev 1,5 miljon, men de förlorade mycket mer. Thiriez garanterar att han inte pressats av vare sig klubbar eller tv-bolag när han fattade beslutet, men ingen tror honom fullt ut.

I allsvenskan ser vi avgörande storderbyn som spelas strax efter frukost, eftersom Canal Plus vill ha tittare till sin Premier League-match, och matcher som flyttas hit och dit efter tv-bolagens vilja. Modern fotboll spelas i tv.

La Provence, som har väldig nära relationer med OM, höll inte igen i sin kritik:

”Han (Thiriez) la grunden till nya spänningar mellan Paris och Marseille, blåste liv i de idiotiska fraktioner som inte tänker på annat än att slåss med varandra så fort de får tillfälle. (…) Den enda möjliga försiktighetsåtgärden hade varit att inse alla problem och ställa in matchen. Ingen hade ropat om skandal, utom möjligen Canal Plus. Det handlade om sunt förnuft, om allmänhetens säkerhet och trygghet. Genom att ha glömt det har Frédéric Thiriez gjort ett misstag och bör avgå”

Thiriez själv, i L’Équipe:

– Det var inga roliga beslut som jag var tvungen att fatta i helgen. Men jag tycker att jag vid varje tillfälle fattade rätt beslut.

– Att låtsas som att det var för att matchen sköts upp som allt hände, det är intellektuellt ohederligt. Tyvärr var de här bråken planerade.

Och nu?

Thiriez slåss för sitt jobb, Marseille skäller på PSG (mest av gammal vana, de tar det rätt lugnt), SNCF (Frankrikes statliga tågbolag) har lämnat in stämningsansökningar för förstörda tågvagnar, myndigheterna i Marseille är vansinniga, OM beräknar att den uppskjutna matchen kostat dem 3,5 miljoner, och idrottsministern Rama Yade försöker verka som ett diplomatiskt balsam mitt i en flammande höstbrasa.

François Fillon, premiärministern, har klivit in med sin lösning: Att alla matcher som ska skjutas upp måste skjutas upp med minst ett dygns varsel.

Jo, fint så. Men grunden – och åtminstone ett par delar är relevanta för oss i Sverige också – ligger kvar:

A. Det finns unga män som vill slå varandra, som vill skära varandra med rakblad, som vill kaos och konfrontation.

B. Det finns en ordningsmakt och ett samhälle som har problem att hantera det.

C. Det finns en fotbollsmakt som sitter i knäet på tv-bolagen.

Våldsmakt, ordningsmakt, fotbollsmakt. Det verkar som att matchen kommer att spelas i februari istället.

Tills dess kommer inget enda av de där tre problemen att vara löst.

/Simon Bank