Countdown.

Jag är aldrig nervös inför matcher när jag jobbar, funkar inte på det sättet, men det vore ju lögn att säga att jag inte är – in the words of Gudibrallan – engagerad som fan.

Det har blivit en modern tradition, lite som det här med att Erik Niva obstruerar mina blogginlägg, att det arrangeras krönikörs-battling inför de nordiska superkamperna. Den här gången har jag rekryterats av BT för att hetsa lite mot BT:s egen Morten Crone.

Lite hets har ju aldrig dödat någon, så jag satte papper i maskin och danskade ur mig det här, som motpol till Crones låga surströmmings-attack.

Föredrar ni det på svenska så varsågod: Ett sista stridsrop, riktat till den danska publiken:

Danmark gled genom kvalet, bar hem poäng och hade tur när det behövs – och vi kände igen metoden. Eller, mer än så. Det var vi som uppfann den.

Men i kväll kommer Sverige till Parken, med ett par allvarliga frågor till Morten Olsens pojkar:

Har ni det i er? Är ni svenska nog?

På flyget till Köpenhamn sätter jag mig och bläddrar i en bok, för att komma i rätt sinnesstämning. Redan i första kapitlet av Lasse Ellegaards fina 80-talsskildring ”Fodbold er ikke for de stumme” hittar jag rätt.

Ellegaard skriver om straffläggningen i Lyon 1984, sätter sig in i de danska spelarnas psyken och citerar Alan Shepards bön. Shepard skulle precis bli den förste amerikanen i rymden när han, enligt myten, väste ut en sista bön i radiosändaren:

– Oh Lord, don’t let me fuck this up.

Visst är det så ni känner nu?

Vi svenskar hade redan bekantat oss med tanken på att missa ett VM – det var svårt, vi är inte vana vid det vet ni – medan ni satt och diskuterade om ni skulle köpa med er Stellenboschs eller Bonnievales chardonnayer hem från Sydafrika nästa sommar.

Och lik förbannat står ni här nu, med allt att förlora. Fucking it up-läge.

Häromåret pratade jag landslagsfotboll med Martin Laursen, han lanserade en vanlig danskteori som går ut på att nära nog det enda som Danmark har att lära av Sverige är en viss sorts cynism, ett sätt att inse att det här med resultat trots allt betyder en del i fotboll.

Jag vet inte om det är det som hänt nu, men det som imponerat mest med Danmark i det här kvalet är ju det: Att de varit utspelade (Portugal) och tillbakapressade (Sverige) men ändå kommit hem med tre poäng.

I kväll blir det ett formstarkt Sverige med Zlatan Ibrahimovic som förste frågeställare, Kim Källström som motor och samma gamla vanliga 4-4-2-ordning som ska springa rakt in i Morten Olsens pojkar och se vad de är gjorda av.

Jag har all respekt i världen för Aggers och Christian Poulsens snabba uppspel, för den store, store fotbollsspelaren Martin Jörgensens spelgeni och för Bendtners Bendtner-tricks. Men fråga mig, och jag säger att Sverige i grunden är ett bättre, bredare och starkare fotbollslag.

I Sverige har vi lärt oss att det inte behöver betyda ett skit.

Vi är trygga i vårt system, trygga i vetskapen om hur vi kan karva ut ett resultat när vi behöver det.

Men har ni lärt er det än, söte bror?

Or are you gonna fuck this up?

/Simon Bank