Bosnien bryr sig.
 

Så enkelt är det i grund och botten. Jag gillar det här lagets bakgrund och historia, jag gillar deras spelare och jag gillar alla svenskkopplingar som finns – men framförallt gillar jag att alla som är inblandade är så oerhört engagerade, brinner så enormt för Bosniens framgång.

Under en vecka då diskussionen mest handlat om hur landslagen spelat ut sin roll, om hur spelare som Zlatan Ibrahimovic inte längre kommer att representera sina nationer, så är det en sådan befrielse att komma i kontakt med det här laget.

En spelare beskriver stämningen med orden ”varje dag med det här laget är som din bästa kompis födelsedag”. 19-åriga Lyon-geniet Miralem Pjanić får inte spela – kapten ”Ćiro” Blažević tycker att balansen blir bättre med gamle uven Samir Muratović – men klagar inte ändå:
– Hade du frågat 100 andra tränare över Europa hade alla tagit ut mig. Men jag sitter gärna på bänken eller till och med på läktaren, bara för att jag älskar att vara tillsammans med de här killarna.

Målvaktstränaren Enver Lugušić jobbar till vardags med Shanghai Shenhua, men har under kvalet betalat sina egna flygresor från Kina för att kunna vara med och hjälpa till. Lagkaptenen Emir Spahić och tuffingen Ninoslav Milenković har riskerat sina egna karriärer genom att aktivt och offentligt ställa sig bakom fansens kritik mot en korrupt förbundsapparat.

Och just fansen är ju ett kapitel för sig. Genom hela Europa – från Arlanda, över Amsterdam, ner till Portugal – korkar blågula bosnier igen flygplatserna med sina färger och sina sånger. Framme i Lissabon började de ta över torgen redan i går kväll. Mellan 5000 och 10000 beräknas vara på plats ikväll, och de har rest från allt mellan Australien och USA till Askersund och Umeå.

Bland de europeiska landslagsfansen finns det två grupper som sticker ut, som lyfter hela upplevelsen kring sina respektive kval- och mästerskapsmatcher.

* Den ena gruppen är den från de brittiska öarna, med sina sånger, sin lojalitet, och sin grundmurade tradition av bortaresor. Oavsett om det är England, Skottland, Irland, Wales eller Nordirland som spelar – och oavsett var matchen spelas – så kommer de här nationerna i praktiken alltid att fylla sina bortasektioner.

* Den andra gruppen är den från Balkan. Givetvis är det så att de jugoslaviska krigen fortfarande spelar en väldigt stor roll här, och att känslan kring den egna nationalstaten helt enkelt är viktigare för de som tvingats kämpa för att få den. Inga andra landskamper i Europa betyder lika mycket – på så många olika plan – som de som Bosnien, Kroatien eller Serbien spelar.

Andra landslagsfans som förtjänar att nämnas är ju de tyska, de holländska och de polska. De turkiska och de grekiska piskar upp en infernalisk stämning på sina hemmamatcher. Sverige? Nja… Även om vi fått de här enskilda mästerskapsexplosionerna så har vi fortfarande långt kvar, vad nu de här semi-officiella institutionsrankningarna från Fifa än säger. Men vi tillhör inte längre de allra sämsta, utan har klättrat upp någonstans i mellanskiktet – och den bedriften ska inte underskattas.

Nu – Lissabon by day.

/Erik Niva