Dagen efter finns det ju gott om rester i hörnen som någon jäkel måste sopa upp. Bara att ta tag i skyffeln, alltså.

Liverpool-Liverpool blev ju grejen, matchen som verkligen kommer att ge konsekvenser. Jag sätter ihop mina två pennies här, och de här meningarna är väl egentligen nyckelsentenserna:
”Vad händer nu? Läget är paradoxalt. På kort sikt tror jag inte att det finns någon tränare som kan få ut så värst mycket mer av Liverpools material än Rafa Benítez. Truppen består oundvikligen av Gerrard, Torres och ett gäng mer eller mindre medelmåttiga komplement. Och just, precis där har vi också Rafa Benítez grövsta misstag. Att bygga i fem år, för att sedan stå där med en såhär ihålig och obalanserad spelargrupp – det gränsar till det oförlåtliga”.

***

De bästa nyheterna som kommit från Liverpool på hela veckan är de här. I november 1985 avgjorde välformade dansken Jan Mølby en Ligacupmatch mot ärkerivalerna från Manchester United med ett drömmål. Kruxet var bara att det var tv-strejk. De 41 000 åskådarna på Anfield var de enda som fick se privilegiet att se målet, och inte ens de fick någon repris.

Men högst upp i taket surrade en av polisens övervakningskameror.

25 år gick. Målet fick mytologiska proportioner, tacklingen mot Norman Whiteside blev allt tuffare, rushen mot det samlade United-försvaret blev allt mer vågad, kanonen som avlossades kom allt närmare att spränga nätet.

Och så visade det sig att Jan Mølby suttit på en inspelning av målet hela tiden. Efter matchen överlämnade polisen filmen från övervakningskameran till Man Uniteds manager Ron Atkinson, som i sin tur visade klass då han skickade den vidare till Mølby. Och det tog alltså sin tid, men till sist lyckades så Liverpool TV övertala dansken om att låta världen ta del av hans mästerverk.

Och så här såg det alltså ut.

***

Men Champions League, sa ni?! Den överlägset bästa individuella insatsen i Lyon kom ju från den franske målvakten Hugo Llloris, som gjorde såhär, såhär, såhär och såhär. Och då får man också berömmet som betyder något. I franska Canal+ satt självaste Zinedine Zidane som expertkommentator.
– Jag kan bara säga bravo. Även om jag brukar vilja prata om laginsatser så måste jag nu säga både grattis, tack och bravo.

***

Måste ju bara skjuta in något om händelserna på St James’ Park… f’låt, sportsdirect.com@St James’ Park.

Alltså, är det något jag inte begriper med den här nya fotbollsekonomin är det fixeringen vid att sälja ut arenanamnen. Det är helt enkelt inte värt det. Allt kan visserligen köpas för pengar, men vissa saker borde inte kunna köpas för vilka pengar som helst.

I ena vågskålen ligger 117 år av historia och en väldigt stor del av Newcastle United’s identitet. I andra vågskålen ligger ett par miljoner pund.

Jag fattar helt enkelt inte hur man kan komma fram till att det senare är tyngre än det första.

***

Jag tycker att det är smålustigt att Barcelona har blivit fast på flygplatsen i Kazan, på grund av någon sorts motorfel. De har tjatat om en mardrömsresa hur länge som helst – och då flyger de in och ut ur Tatarstan med sin chartrade direktrutt. Ska en vanlig, dödlig människa – typ jag – ta sig till Kazan, då måste han börja med att byta i Moskva. Och enligt arketypisk sovjetisk planering ligger alltså internationella Sheremetyevo och inhemska Domodedovo sex mil ifrån varandra, på helt olika sidor om staden.

Att ta sig däremellan i Moskva-trafik tar åtminstone tre timmar, bara det, enkel väg. Appropå ingenting.

***

Vad hade vi mer? Jo, Bayern München är ju det enda krislag som kan mäta sig med Liverpool ute i Champions League-världen. Efter hemmaförlusten mot Bordeaux har Bild listat klubbens sju värsta misstag, och det är väl på sin plats att ni får ta del av dem:
* Taktiskt kaos. 18 matcher under Van Gaal, 18 olika uppställningar.
* För många anfallare i truppen.
* Användandet av Philipp Lahm som högerback.
* Värvningsmetodiken. Vare sig Goméz eller Tymotjuk köptes med Van Gaals välsignelse.
* Transferflopparna. Både Pranjic och Braafheid beskrivs som direkta felköp.
* Beroendet av Ribéry och Robben.
* Arrogansen. Louis van Gaal tycks ha lyckats med det omöjliga – att vara mer arrogant än bayrarna själva. 

***

Didier Drogba kom ut på andra sidan Tom Henning Øvrebø med två mål, och spelar något av sin bästa fotboll i karriären. Appropå det där vi pratade om häromsistens – värdet av att ta impulser från andra sporter in i fotbollen – har också Drogba pratat om sin basketbakgrund de senaste dagarna:
– I basket har du alltid försvararna väldigt tätt inpå dig, och du måste använda din kropp och din styrka för att hålla undan dem. Koordinationen mellan dina fötter och resten av din kropp måste vara väldigt koordinerad, och det här har verkligen hjälpt mig i en kontaktliga som Premier League. När jag är närmarkerad måste jag skapa mitt eget utrymme för att få iväg ett skott, och det är precis det som du gör hela tiden på en basketplan.
Drogba har fortfarande en mini-plan hemma i huset i London.
– Till och med när jag går upp för att nicka har jag hjälp, för det är precis samma hoppteknik som jag hade använt för att dunka.

***

För att fortsätta på det här från-det-ena-till-det-andra-spåret så spelades det ju Premier League-fotboll igår också. Bra match. Ashley Young satte en pärla i krysset för Aston Villa, men ett hårt pressat West Ham hämtade återigen kraft ur sin status som The Academy of Football.

Vi har lärt känna den egna produkten Mark Noble vid det här laget, men nu uppmanar jag er att även bekanta er med 20-åriga stjärnskottet Zavon Hines. Själv blev jag hänförd i matchen mot Liverpool för ett par månader sedan. Raketsnabbe Hines sysselsatte det röda försvaret helt på egen hand, och såg ut som den optimale partnern för Carlton Cole. Igår avgjorde han i 93:e. Remember the name.

***

Avslutningsvis, precis en sån här historia som bara måste komma fram för att ett U17-VM i Nigeria ska kännas som ett U17-VM i Nigeria. Inför turneringen har Fifa försökt komma åt sådant här ”åldersfusk” genom att MRI-scanna spelares skelett. Det är tveksamt om de har lyckats.

Nigerias kapten Fortune Chukwudi tycks i själva verket vara någonstans runt 25.
– Säsongen 2002-03 var jag ordförande för Sharks Football Club i Port Harcourt. Vi hade ett farmarlag, och där var en av nyckelspelarna killen som just nu är kapten för U17-landslaget. Han sa sig vara 18 då, och det här är alltså sju år sedan, säger den rätt tunga fotbollsprofilen Adokiye Amiesimaka.

Nu undrar vi mest ifall han känner Oba Martins?

Känner ni för att fördjupa er i ämnet är hur som helst det här artikeln för er. Justin Akpovi-Esade – whoever that may be – skriver i nigerianska The Guardian.

/Erik Niva