Det är klart att det bär emot, men eftersom han fyller år (16) om ett par dagar så må det väl vara hänt: Erik Nivas genomgång av storväldenas fotbollsfajt var lika fenomenal i bloggen som i magasinet.

Däremot ska ni förstås avkräva honom en regelrätt analys av när Sverige stod som högst på den historiskt hypotetiska herraväldeskartan. Han har en liggande, vettni.

Själv har jag gnuggat sömnen ur ögonen, bordat en flygmaskin, åkt neråt, inåt, och landat i Madrid. Den enda europeiska huvudstad som fått sitt namn av muslimer, sägs det. På vägen grottade jag ner mig i den spanska och italienska pressens terapisessioner efter gårdagsslakten på Camp Nou.

La Gazzetta dello Sport konstetarar mest det alla såg, men är – tycker jag – väl hårda mot Júlio César. Visst var han värd mer än en sexa i betyg?

Den katalanska pressen är sitt vanliga kissa-ner-sig-av-glädje-jag, som alltid efter den här sortens euronights. Själv noterade jag mest en lite undangömd siffra i statistiken som står ut som en förklaring till Barças magiska uppvisning, och det är inte betygssiffrorna för Xavi eller Iniesta, inte bollinnehavet eller skotten på mål – utan den här siffran:

47.

Så många gånger stal Barça bollen från Inter. I första halvlek. Mer än en gång per minut. De vann matchen med 2-0 men presspelet med 100-0. Det är ju så att deras defensiv vilar på deras offensiv, att motståndarna är så trötta när de väl får bollen att de blir oerhört sårbara.

Annars hyllar de mest de 93000 i publiken, och de elva som fick alla att glömma Messi och Ibra. Som Sport uttrycker saken: ”Europa darrar – mästarna är tillbaka”.

Madrid-pressen skiter rätt ordentligt i vad som händer ute i provinserna. Eller, det gör de förstås inte, men de låtsas bra. Istället fokuserar de på C-Rons comeback i Sant Ikers hundrade CL-match.

Det gör jag också, men inte mer än att jag hade roligare åt läsningen om Real Madrid-stjärnornas stenhårda vardag i ett av de länder som drabbats hårdast i Europa av finanskrisen.

Royston Drenthe hade det nämligen väldigt jobbigt under träningen ute i Valdebebas. Jo, själva träningen gick fint och så. Han kan nog få lite speltid i kväll. Men när han väl var på väg in i duschen upptäckte han att något väsentligt saknades.

Han hade tappat ett av sina örhängen!

Ni vet ju hur irriterande det där kan vara. Nu rörde det sig inte om några speciella örhängen i och för sig, men de var ju fulla av diamanter och gick trots allt loss på 60 000 kronor (styck). Men det är ju störigt ändå. Någonstans ute i Ciudad Real Madrid ligger alltså något och blänker, om ni hittar det så vet ni vem det tillhör. Royston går och hänger med huvudet.

Så långt Spanien.

Mer Champions League? Okej, ett tips: Satsa era pengar på oavgjort mellan Bordeaux och Juve ikväll. Båda är förstås väldigt nöjda med en poäng var, även om chanserna till Girondins-vinst har ökat lavinartat sedan de bytte ut sin speaker. Eller, rättare, de har bytt ut den som läser upp laguppställningarna.

Till matchen mot Valenciennes senast lät de jobbet göras av Véronique Augereau och Philippe Peythieu. För en svensk är det fullkomligt obegripligt, men grejen är att att de där två i 20 år har gjort rösterna som Marge och Homer i den franskdubbade varianten av the Simpsons.

Roligt? Jorå.

Effektivt? Närå.

Bordeaux förlorade den där matchen, deras första hemmaförlust på 39 matcher. Doh!

•••

…och så är jag skyldig er en ursäkt. Jag vet inte varför jag inte uppmärksammat den kanske intressantaste beskrivningen av alla av Thierry Henrys hands-assist i förra veckan.

Medan världen förfasade sig över Martin Hansson, fotbollen, Titi eller en kombination av allihop (argentinska Olé rubricerade händelsen med en kombination av politisk inkorrekthet och briljans: ”Mano Negra”) så bestämde sig Frankrikes fotbollsförbund för att göra en helt egen tolkning av Henrys hands.

Den fanns inte.

På FFF:s hemsida beskrevs Gallas 1-1-mål helt enkelt så här:

”Efter en lång frispark får William Gallas tag på bollen och gör mål från nära håll”.

Jamendåså.

•••

Innan jag ger mig ut och gör Madrid så mycket man hinner göra Madrid på ett par novembertimmar så ska jag också ge er en annan domarskandal.

Gänget på dirtytackle har grävt fram en solskenshistoria från kroatiska förstaligan och en match mellan ligatvåan Sibenik och Medjimurje från i lördags.

Ni förstår, det var så att en liten kissemiss fick för sig att ta en promenad in på planen, till allmän förnöjelse. Medjimurjes målvakt, den djurälskande humanisten och Napoli-supportern Ivan Banovic, gjorde det enda rätta: Han plockade upp katten, bar den vänligt ut från planen och släppte ut den genom ett hål i ett stängsel.

Inte ett öga var torrt. Ja, utom domarens då.

Han varnade helt enkelt Banovic för att han lämnat planen utan tillåtelse. Dog Man Fascist.

Nu tycker jag att ni, i sann sociala medier-anda, tar och blir kompisar med Katt-Ivan allihop. Så hörs vi när Real Madrid gjort 3–0 på FCZ.

/Simon Bank