Det var bara tio, tolv dagar sedan Robert Enke senast diskuterades i den här bloggen. Jag hade skrivit ett inlägg om vegetarianer inom fotbollen, och kunniga läsare uppmärksammade mig på att den tyske landslagsmålvakten avsatt både tid och energi till att vara affischnamn för djurrättsorganisationen PETA.

En sådan sak berättar sannerligen inte hela historien om en människa, men något säger den.

För det första: det här var en person som brydde sig, en person med ett varmt hjärta. För det andra: det här var en person som tänkt efter, som reflekterat över hur världen fungerade och vilken som var hans egen plats i den.

Robert Enke är död nu. Han kastade sig framför ett tåg i lilla Neustadt am Rübenberge, strax före klockan halv sju ikväll.

Jag vet inte varför han gjorde det, men jag vet att han inte är den första tyske fotbollsspelare som valt att ta sitt eget liv.

Diskussionen aktualiserades igen bara häromveckan, när den förra supertalangen Sebastian Deisler släppte boken ”Zurück ins Leben” (”Tillbaka till livet”) om sin kamp mot depressionen. Deisler ville fortfarande inte friskförklara sig själv, men berättade att han i alla fall var på rätt väg, att han hade sina demoner under hygglig kontroll.

Alla har inte haft samma styrka, samma tur.

Guido Erhard var en hårt arbetande forward som spelade Bundesliga-fotboll för 1860 München och Wolfsburg på 1990-talet. Så sent som hösten 2001 spelade han fortfarande professionell fotboll, gjorde fortfarande mål. Parallellt med idrotten arbetade han dessutom också på en bok, ”Ein Leben am Abgrund” (”Ett liv vid avgrunden”), som handlade om hans manodepressivitet.

Den blev aldrig färdigskriven. Den 21 februari 2002 kastade sig Guido Erhard framför ett framrusande tåg på järnvägsstationen i Offenbach.

Redan 1981 begick en 24 år ung Alemannia Aachen-back som hette Rainer Rühle självmord, och ju mer saken har diskuterats, desto tydligare har det blivit att depressioner varit en del av tysk fotboll i årtionden.

Ottmar Walter – lillebror till nationalidolen Fritz Walter – skar sönder sin handleder på 1960-talet, men överlevde. Uwe Leifeld – som gjorde hundratals Bundesliga-matcher på 1990-talet – försökte ta sitt liv vid fyra olika tillfällen 2006. Och mellan dem fanns dussintals spelare som alla behandlats för olika former av klinisk depression.

Robert Enke har bara varit död i några timmar, och vi ska akta oss för att kasta ur oss hemmasnickrade teorier och spekulationer – ändå är det en fråga som dundrar i huvudet just nu.

Varför mår så många tyska fotbollsspelare så oerhört dåligt?

Jag är så sorgsen över att Robert Enke inte finns kvar för att försöka hjälpa oss, sig själv och alla andra att komma fram till svaret.

/Erik Niva