Allsvenskan över, allsvenskan slut. Grattis, AIK.

Mer om det i tidning och på nät, härifrån får ni en kort summering av säsongen som gått på ett sätt som inte är ett dugg roligare än alla andras: En allsvensk superelva.

Vi satte oss ner och jobbade ihop den i fredags, men eftersom den inte publicerats någonstans är väl det här en plats lika god som någon.

Bänk? Äh, sånt är för fegisar. Vi kör utan.

Kim Christensen (målvakt)

Årets med youtube-klickade allsvensk hade inte ens behövt sparka på stolpar för att märkas. Han har sina reflexer, sitt offensiva spel, sina sexton nollor och seriens kanske bästa uppspelsfot – utespelare inkluderade. Morten Olsen tog ut honom i landslaget. Kim förtjänade det.

•••

Markus Jonsson (högerback)

Säker. Stadig. Stabil. 27 starter i en backlinje som släppt in 19 mål på hela säsongen. Och så några viktiga straffmål på det då. Högerbacksplatsen har inte elvans tuffaste konkurrens, men Markus Jonsson gör vad som behövs för att ta den. Han brukar göra det.

Jos Hooielvd (mittback)

Ända sedan auran runt Krister Nordin bleknade för drygt fem år sedan har AIK letat efter en ledare, ett hjärta. De hittade en holländare som misslyckats i Österrike i Finland. Mot Örebro senast gjorde Hooiveld ett besynnerligt självmål. Jamen vadårå? Allt för att förhindra att motståndarna gör mål.

Ragnar Sigurdsson (mittback)

Bjärsmyr spelade U21-EM, fick chansen i landslaget, blev köpt. Kvar stod en elak, snabb islänning som själv skulle styra hela backlinjen. Han har gjort det lysande. En stor del av hemligheten bakom Blåvitts aggressivitet är att de kan ligga högt med backlinjen, tack vare Ragnars snabbhet.

Ricardinho (vänsterback)

MFF var ett djupt dysfunktionellt lag i våras och en skrämmande målmaskin när hösten kom. En enda sak hade lagen gemensamt: det där bollsäkra brasilianska pendeltåget på ena kanten. Han hinner fram, han hinner tillbaka, han hotar med inlägg och skott. Årets spelare i himmelsblått.

•••

Tobias Eriksson (höger mittfält)

Du undrar varför. Vi hänvisar till sju spelmål, sju målpassningar och ett lika klokt som outtröttligt mittfältsslit.  I slutet av augusti åkte Kalmar upp till Solna för att möta serieledarna på Råsunda. För första gången på fyra år hade de inte en enda Elm-brorsa i laget. Tobias Eriksson sköt kvitteringsmålet som gav dem poäng. Det gick ju ändå.

Gustav Svensson (innermitt)

Han springer och han tacklas, han tacklas och han springer. Jamen, det har väl Gustav Svensson alltid gjort?! Jo, men det här var säsongen då han började sätta bollar i krysset från 30 meter mot Vitryssland, säsongen då han slog minst lika många passningar framåt som i sidled. Alltså säsongen då han sprängde gränsen mot landslagsklass.

Jorgé Ortiz (innermitt)

Konversation med Jos Hooiveld. ”AIK:s bästa spelare den här säsongen?”. ”Ortiz”. ”Och hela Allsvenskans bästa spelare?”. ”Också Ortiz”. ”Nämen, nu får du inte säga en AIK:are”. ”Inte… Ach, det är ändå Ortiz”. ”Men du fick ju inte”. ”Okej, Henrik Larsson då… Men han har inte varit lika bra som Ortiz”.

Rasmus Elm (vänster mittfält)

Lätt att glömma, men Lill-Elm började säsongen med att misslyckas som central motor. Han hade det jobbigt i den rollen, märktes inte så mycket. Väl ute i en fri kantroll var han sitt vanliga, urkloka, poängplockande jag. Och då var ingen annan nära.

•••

Wanderson (anfallare)

Ett tag såg det ut som att han skulle avgöra hela serien inne på ett kontor hos Immigrationsverket. Men det var ett tag, det. Resten av säsongen använde allsvenskans skarpaste brasilianska spets sen Afonso till att leta upp och utnyttja varenda litet spår till målchans.

Tobias Hysén (anfallare)

I en dryg vecka har IFK Göteborg haft tillbaka Tobias Hysén i startelvan. Först avgjorde han bortamötet mot Brommapojkarna med två mål. ”Hysén slår oss i stort sett ensam”, sa BP-tränaren Kim Bergstrand. Fem dagar senare räddade han hela guldstriden med sina två mål mot Halmstad. Det räckte inte hela vägen, men mot slutet var Hysén Allsvenskans klart bästa spelare.

/Simon Bank, Erik Niva