Inre monolog, hotellrum, Barcelona den 28 november:

Simon Bank:

– Jadu, här sitter du i ensamhet och ska ersätta Erik Niva. Hur fan ska nu det gå till?

Simon Bank:

– Gör som vanligt.

Simon Bank:

– Som vanligt?

Simon Bank:

– Skicka in en tändsticksask och en låda äpplen.

Simon Bank:

– Jo, men jag menar inte på en fotbollsplan. I bloggen.

Simon Bank:

– Ah. Knivigare.

Simon Bank:

– Kan man säga.

Simon Bank:

– Kan du få med något östeuropeiskt? Nåt obskyrt? Nåt med lite svordomar?

Simon Bank:

– Hm. Jag kan väl försöka.

Simon Bank:

– Och så toppar du med lite av dina egna huvudsakliga bidrag till bloggvärlden.

Simon Bank:

– Vilket skulle vara?

Simon Bank:

– Udda fotboll, mat och lite naket.

Simon Bank:

– Du tänker så… javafan, så får det bli.

 

Yttre monolog, samma hotellrum i samma stad:

Jo, jag är medveten om att det är mitt i den emo-intensivaste helgen i mannaminne. Erik Niva blickar bakåt (och mot Wonder Wazza) i någon form av gubbgäng i tv-rutan, vi yngre ser fram emot ett galaktiskt klassikermöte i Barcelona, och däremellan ska vi klämma in gigantmatcher i Liverpool, London och Genua.

Men med det sagt så är det förstås dags att höja blicken.

Det rasar in engagerade rapporter från Argentina om Christian Fabbianis senaste öden och äventyr, och eftersom vi är mycket för både den rumänska och argentinska fotbollen så ska vi förstås berätta mer om det.

Fabbiani är, för att börja med kortversionen, en anfallare som är utlånad från Cluj – där han var lagkompis med Dorsin och gänget – till River. Nu har lånet gått ut och River har ingen lust att köpa ut honom, av olika skäl som vi ska återkomma till. Problemet är att hans flickvän, Victoria Vanucci, vägrar att flytta med honom till Rumänien igen. Hon har sin karriär att tänka på. Victoria var förut en mycket, mycket lovande tennisspelare, men skadeproblem gjorde att hon övergav den banan för att istället satsa på att bli pinuppa.

Fabbiani ska ha försökt lösa problemet på det enda relevanta och mogna sättet man kan tänka sig: Han har köpt henne en hundvalp.

Ni kan skratta åt det där och tycka att det är fjantigt, men då skrattar ni också åt hela Cristian Fabbianis liv.

Han är en levande saga från den moderna fotbollen, den pojken. Om ni tänker er en modern George Best, som är fet och sämre på fotboll, så är ni i närheten.

Han är 26 år gammal, och till att börja med så får ni hårdfakta: Längd: 187 cm. Vikt: 102 kilo.

– Om jag är fet så är det min mammas fel, säger han till So Foot.

Det är hans mamma som, fyra gånger i veckan, lagar honom kummelfilé i ugn med ost, ruccolasallad och extra parmesan. Det är hon som driver en restaurang som ser till att pojken får ordentligt med mat i sig.

– Jag gillar inte att de säger att han är tjock. Visst, han är lite mullig men det är för att han opererat blindtarmen, säger mamma själv.

Fabbiani kallas ”El Ogro” (”Trollet”) och är en av de absolut största profilerna i inhemsk argentinsk fotboll. Om det inte vore för att han åt så förbannat mycket så hade han, menar många, varit en superstjärna på planen också.

– Om han gick ner till sin idealvikt vore han ordinarie, och ännu mer. Jag tvivlar inte på att han skulle komma med till VM med Argentina. Han spelar bra, han är snygg, han har allt, säger hans ex-tränare Nestor Gorosito – och Maradona har bekräftat det (ja, inte snyggbiten, men resten).

Nu flaxar Trollet mest världen runt för att få någon form av genombrott som liksom aldrig riktigt kommer. Han är mer känd för sitt fenomenala facit med Lanus, där han drog på sig fyra röda kort på 22 matcher. När Ardilles plockade honom till Beitar spelade han en handfull matcher, blev utvisad direkt och hemskickad.

Fabbiani gillar mat. Han gillar kalas. Och han gillar, som hans barndomskompis Lucas berättar i So Foot, tjejer.

– Det var alltid likadant med brudarna. Han lät ingen komma undan.

Det fortsatte så. Trollet är den borne missbrukarpersonligheten, och han har haft fler uppmärksammade kvinnoaffärer än han gjort mål. Först var han tillsammans med Amalia Granata – som tidigare mest var känd för att ha förfört Robbe Williams och Marcelo Rios – som han fick en dotter, Uma, tillsammans med. Den relationen fick sig lite av en knäck när Fabbiani var i Rumänien. Eller, när han sa att han var i Rumänien – men Amalia ändå kom på honom hemma i Buenos Aires.

Han låg i en säng. Bredvid hennes bästa väninna.

Sedan dess har de bråkat oavbrutet, Fabbiani har sms-hotat henne och redogjort för sin syn på gott faderskap:

– Uma har allt. Jag ger henne pengar, jag hyr henne en lägenhet, jag betalar allt. Hon begär tio gånger mer än vad den lilla behöver. Hon har döpt henne, utan att informera mig. Jag uppdateras via facebook.

Vi ser ju alla olika på en faders ansvar. Eller en makes, för den delen. Efter Amalia träffade Fabbiani Rosario-tjejen Justine Fuster, 18. Justine är Leo Messis ex (jag har försökt att ringa in hennes smak vad gäller män, men det är svårt med de gemensamma nämnarna) och han raggade upp henne med att säga ”Satan, vad snygg du är”.

– Sen sågs vi varje dag. Han gick ut från måndag till måndag, gick och la sig vid fyra och gick upp vid åtta för att ta sig till träningen. Hans vikt är inget som stör honom, han skiter i om man kallar honom tjockis. Han har ingen avsikt att bry sig om vad han äter. Varje dag med honom är det pizza och champagne, har Justine förklarat.

Det tog slut sen, och nu är alltså Trollet ihop med tennistjejen Victoria Vanucci och på väg tillbaka till Transylvanien för att spela i rumänska ligan.

Hans livshistoria berättas mest som något roligt, som något ekivokt och underhållande. Men mest är det en berättelse om vad som kunde varit.

Om en spelare som kunde spelat i landslaget.

Om en tjej som kunde hittat en bättre farsa åt sin dotter.

Om en annan tjej som dejtar fotbollsspelare.

Om en tredje tjej som kunde varit en framgångsrik tennisspelare.

Om ett par timmar spelar River mot Estudiantes. Inget talar för att Cristian Fabbiani sitter någon annanstans än på en bänk. Och äter, möjligen.

 

Inre slutmonolog:

Simon Bank:

– Hur gick det där, tycker du?

Simon Bank:

– Så där, ärligt talat. landade lite i mitten mellan tragik och komik utan att bli vare sig det ena eller andra.

Simon Bank:

– Du kan bättre.

Simon Bank:

– Kan jag?

Simon Bank:

– Du har mer i artilleriet.

Simon Bank:

– Har jag?

Simon Bank:

– Du har inte skrivit en rad om fransk fotboll, bögar och homofobi på flera timmar.

Simon Bank:

– Det får bli imorgon va?

Simon Bank:

– Det får bli imorgon.