Hmm. Lurig helg att summera. Det var en zapp-söndag mellan allsvenskt kval och powerfotboll i Premier League, med italienskt supermöte och en franska match-på-miljarden framåt kvällen.

Eftersom Erik Niva säkert redan är i färd med att leta målklipp, och eftersom jag är på väg ner till Malmö och lite guldbollskalas, så kan vi väl lika gärna spalta upp de lite lösare delarna av den moderna fotbollen:

Hitler, Mussolini, Sex Pistols och lite fransk hiphop.

Om ni hängt med något sånär i den engelska ligafotbollen de senaste dagarna så har ni sett att den här poppy-traditionen – ni vet de där små röda blommorna som alla brukar bära i knapphålet så här års – tagits ett steg till.

Bakgrunden är enkel, gammal och poetisk. Efter första världskriget, när krigsfälten lämnades med sina döda och sin söndersprängda gyttja så var vallmo det enda som växte där. I England började man bära vallmon som en minnesakt för att hedra dem som dött, och sedan dess har det kommit att symbolisera alla de britter som dött i fält i olika krig.

Nu har Daily Mail drivit en tung kampanj för att få alla klubbar att bära en broderad variant av poppyn på sina matchställ. Ni såg dem säkert i helgen. Saken är den att tre klubbar valt att inte göra det: Bolton, Manchester United och Liverpool. I går sprang alltså Wayne Rooney runt utan vallmo, medan Michael Ballack – från ett land där vart tionde invånare dog på andra sidan i kriget – hedrade fallna engelska soldater.

Mer på samma tema: CWGC (Commonwealth War Graves Commission) har startat ett samarbete med Premier League för att öka kunskapen kring världskrigen och offren som gjordes där. David Beckham och Theo Walcott finns med som affischnamn. Walcotts bidrag är känslosamt, han intervjuar sin farfar vid krigskyrkogården i Runnymede. Både hans far farfar har arbetat halva sina liv inom militären. Dvd-filmen Glory Days handlar om de fotbollsspelare som ryckte in under krigen, och är speciellt riktad mot den yngre generationen.

Och tja, de kan ju behöva det.

I en undersökning gjord av krigsveteraner fick tvåtusen engelska barn mellan nio och femton år svara på kunskapsfrågor om andra världskriget.

13,5 procent trodde att Hitler upptäcka tyngdlagen 1650.

Sju procent trodde att han var tysk förbundskapten.

Åtta procent trodde att symbolen för Remembrance Day ser ut så här:

 •••

Och om vi nu är inne på minnet och historien:

Känner ni till Dainton Connell? Dom kallade honom ”The Bear” och var en rätt mångsidig karaktär. Han jobbade som livvakt åt Pet Shop Boys, men var mest känd som legendarisk Arsenal-fan, enligt många var han en av deras toppgrabbar även på huliganscenen och han hyllas som en av centralgestalterna i The Herd, men själv menade han att det inte riktigt stämde och det finns annat som gjorde honom speciell.

Den brittiska huliganromantiken är en tröttsam och genomkommersialiserad genre, så vi släpper det fenomenet. Om Connell var en huligan och en top lad, så var han i alla fall mer än så. Bland annat ska han ha varit den som under 80-talet såg till att högerextrema grupper fick svårt att hävda sig eller rekrytera på Highbury.

När Björnen körde ihjäl sig i Moskva 2007 kom tretusen till begravningen, alla ifrån Ian Wright och Lee Dixon till Pet Shop Boys. De ville hålla en minnesceremoni på Emirates, men nekades av klubben – men det sattes upp en minnesskylt, och nu har den skylten blivit en symbolfråga.

De lokala myndigheterna vill nämligen ta bort den. Det har klagats. Och för många är det ett tecken till på att den gamla tidens publik exkluderats och stängts ute.

Bland dem som protesterar: Johnny Rotten, Pistols-legend och Arsenal.

– Never trust a politician. They will find a way of destroying everything that used to make a community. They will take it out, whether it be me, Dainton or anything to do with Arsenal proper. At the last Pistols gig I raised a flag – the Dainton flag – which all Arsenal know about. The Bear. That’s how we know him. Dare I say, a proper Gooner, säger Rotten i en inervju med the Tribune.

Han har mer att säga där. Om den moderna fotbollen och om the Arsenal, och det är nästan lite rörande att höra att fan blivit religiös och punkaren nostalgisk.

– Arsenal, love ya, lower the price of the tickets and let the locals back in because we’re not all employed round here.

Emirates? Han har aldrig varit där, trots att han har säsongsbiljett. Han låter familjen ta hand om den istället.

– Det verkar vara mer som en cricketpublik. De verkar ha kvävt the community spirit som brukade vara Arsenal. Så länge som där finns 60 000 som skriker hjärtat ur sig är jag nöjd, men det verkar vara 60 000 som blivit tillsagda att sitta ner, vara artiga och njuta av sina bekväma säten.

Ja, och så säger han en del om spelet mot Spurs häromhelgen (”nästan zenbuddhistiskt”), men någon jävla måtta får det vara på hur mycket plats vi släpper ifrån oss i den här bloggen.

•••

Två små saker till, bara, innan bloggen förvandlas till roman.

Helgens bästa läsning hittade vi i irländska the Independent. Dion Fanning tar avstamp i en enkel tackceremoni som hölls i Tipperary och drar linjer tillbaka till Giovanni Trapattonis barndoms- och hemby Cusano Milanino. I grunden är det ett porträtt som lika gärna hade kunnat vara Alex Fergusons livsteckning, bara doppad i väldigt mycket lombardisk olivolja.

Vi får veta vilka caféer Trap hänger på, att han dricker campari och bitter orange, att han har ett ofattbart minnesregister och att han ”var deprimerad en halv dag när Irland lottades mot Frankrike” (det är en mekaniker i Pasquale Piccolos garage, stället där Trap hämtar sina match-dvd:er, som berättar det).

Här har ni hela kalaset.

•••

Och sist, då. Jag ska ge er en analys av OL-OM när jag hämtat mig efter den matchen. Prognosen säger mig att det kommer att hända inom 25 år. Eventuellt.

Men en liten detalj förtjänar ni att ta in redan nu.

Lyon sprang ju in med en väldigt speciell dräktsponsor, en som trotsade oddsen så det stod härliga till. I spelkategorin ”Vilken fransk klubb kommer först att spela med en hiphop-artist som sponsor” såg oddsen ut så här:

Marseille 1,22.

PSG 1,9.

Lyon 67,5.

Men OL tog alltså hem priset. Mot Marseille spelade de i tröjor med artistnamnet Kool Shen tryckt över bröstet. Shen var med och bildade det briljanta Paris-kollektivet NTM, han är född ute vid Stade de France i Saint-Denis och jag kan sätta en veckolön på att han håller på PSG. Men nu ville Universal lansera hans nya skivsläpp på Kim Källströms mage, så då fick det bli som det blev.

Han kunde ju valt en sämre match, om man säger.

/Simon Bank