Jamen, då kör vi väl då. Mer Fantantonio, men först små ögonblicksbilder från lite annat.

Den viktigaste är naturligtvis att er utsände författar ytterligare ett i raden av långa, otympliga, 90-talsaktiga blogginlägg – men att han gör det med sin smutsiga Mac i knät, en café con leche på bordet framför, en Torres i ett glas så stort att jag kan köra ner huvudet i det, bara t-shirt under kavajen och en vulgärlycklig sol i ansiktet. 22 grader? Nåt sånt.

Hata mig ett tag, så får ni Cassano sen och så blir vi sams igen.

Men efterskvalp från gårdagen först. I fem år har jag tragglat en och samma analys av det enda som brukade hindra spanska lag från att dominera världen. Det handlar om föraktet för grovarbetet, en nedärvd ideologi jag tycker att ni ska läsa mer om i den förträffliga idéhistoriska essäsamlingen ”Den gåtfulla passionen” av Nathan Shachar.

Jag tar alltid avstamp i exemplet Costinha. 2004 ödesmatchade Spanien mot Portugal i EM, de förlorade med 1–0, och de gjorde det eftersom Portugal hade en elak innermittfältare som åt upp passningsvägar i 90 minuter och spelade enkelt eller inte alls när han fick bollen.

I spanska tidningar dagen efter var alla eniga i sin betygsättning: Costinha hade varit sämst.

Jag dammar av den där eftersom Lassana Diarra får sina bachalaus varma i huvudstadspressen idag, efter matchen mot Zürich. Han kan ju inte lira boll, det är den huvudsakliga invändningen. Betygen är låga (annars är det mest notabla att Casillas inte får något betyg alls, de gör så i Spanien när en målvakt inte testats alls), orden hårda. Lass var likblek sista timmen, när han inte behövdes längre – men första 30 åt han upp Zürich, knäckte deras mittfältsspel på egen hand och fördelade boll enkelt och snabbt.

Efter C-Ron är han deras viktigaste spelare på söndag.

Annars har jag mest ägnat mig åt folksporten att skratta och de… ska vi säga disparata skildringarna av matchen i Madrid-pressen respektiva katalanpressen. Medan AS och Marca rubrikskriker om frälsarens återkomst rubrikskriver El Mundo Deportivo att ”Madrid sorgligt, Los blancos tråkigt och Cristiano återvänder utan rytm”.

Men när de väl bestämmer sig för att skriva texter om Madrid-matchen (det dröjer 18 sidor) så är de i alla fall underhållande. Rubriken är en ren retstickereferens till Madrids självbild: DE OTRA GALAXIA, ”Från en annan galax”. Och nä, MD menar då inte att den galaxen är bättre än den där Andrés Iniesta och Xavi trillar boll.

Där har ni Spanien. Det ska kanske nämnas att Eric Abidal är högaktuell för bragdguldet i tionde graden efter att på två dagar ha gått ifrån att vara i det närmaste död i svininfluensa och skadad till att radera ut Maicon och skriva ett nytt kontrakt med Barcelona. Good on him.

Men Italien, då? Jo, först av allt hoppas jag att ni lagt märke till att Coppa Italia lever och har hälsan. På andra sidan av det svärdet la ni säkert märke till att Siena inte gör det.

Gårdagens intressantaste resultat i skuggan av champinjonligan: Siena–Novara 0–2.

Det var Alberto Malesanis första match som Siena-coach (jo, den Malesani, teste di cazzo-Malesani). Han tog över i förrgår, skickade ut dem med trebackslinje för – är jag rätt säker på – första gången i år, och han bytte ut Albin Ekdal i paus.

Siena har gått ifrån att vara ett De Luca-lett kärleksbarn till att vara Serie A:s kanske mest misskötta klubb, nu riskerar de på allvar att rasa ner i det stora mörkret.

Novara, däremot, radar upp skalperna. De leder Lega Pro utan förlust (det är alltså tredje divisionen, det som hette Serie C förut), och i cupen har de skickat ut Modena, Como och Parma. Nu ska de möta Milan. 

Om ni är intresserade av den underliggande politiken i italiensk fotboll så är ni också intresserade av fallet Novara. I våras låg de och skvalpade i mitten av Serie C, och inte en människa brydde sig om dem. Novara ligger uppe i norr, mitt i triangeln av superklubbarna i Genua, Turin och Milano, och det är längesen de betydde något över huvud taget.

Den som förvandlat klubben över sommaren heter Pasquale Sensibile, 38, han har varit chefsscout i Juventus och chefsscout och högra hand till sportchefen Walter Sabatini i Palermo. Hans meritlista visar att han har ögat, att han ser fotboll.

I våras lämnade han jobbet som scout och tog chansen att bli sportchef på egen hand. Det vi ser i Novara nu är resultatet av det. Serie A-klubbarna (Napoli senast) har redan insett att det finns en diamant här. Snart kommer Sensibile att styra upp projekt på en högre nivå.

Och just det, en sak till: Om ni tänkt ett varv till så inser ni det dramaturgiskt fina i att Pasquale Sensibile sparkade ut Albin Ekdal ur cupen. Det var han som plockade Abbe lelle till Juventus.

Ursäkta utläggningen. En del är intresserade, andra får vänligt hänga kvar i väntan på desserten. Och den, desserten, heter alltså Antonio Cassano.

Citatboken jag pratar om heter Le mattine non servono a niente, Morgnarna är till ingen nytta, och har precis släppts. Den innehåller 365 citat från geniet/idioten, så ni kan alltså stoppa i ett ett om dagen. Lite som vitaminer.

Boken är 292 sidor lång, alla intäkter går till välgörande ändamål, och det kan nog bli en del. Hans självbiografi har redan sålt en upplaga på nästan hundratusen, mest av alla sportböcker i Italien i fjol.

Här har ni ert godis:

”Var inte för impulsiv. Gör som jag – innan du exploderar så räkna alltid till minst ett”

”De andra tränar för att vinna scudetton. Jag spelar för att vara lycklig”

”Min mamma är så van vid att bli förolämpad, så det är elakt när motståndarfansen låter bli. Hon känner sig negligerad då”

”Jag längtar så efter att gå in på planen med landslaget. Om inte annat så kan vi spela bra med fyra anfallare i mitt Playstation”

”Jag hoppas jag kommer med till Sydafrika. Jag kommer att göra allt jag kan. Och om det inte går så kommer jag att åka dit ändå. Och gå på safari med Carolina”

”Vad som än händer så kommer jag alltid att hålla på landslaget. Jag är född i juli -82, när jag låg i vaggan hade jag flaggan i handen”

”Journalister ska inte ha ditt telefonnummer. De får ringa nummerupplysningen”

”Om du skriker, gestikulerar, lever på gatan och inte kan låta bli att sparka på en boll som råkar rulla förbi… du kanske inte vet om det, men då är du född i Bari Vecchia (Gamla stan i Bari)”

Och så till sist, som en dessert efter desserten, det kanske finaste av alla, en filosofisk spjutspets från ett galet litet geni i Genua:

”Att vara ifrån Södern är att vara perfekt, att veta hur man lever i rikedom och fattigdom, att tala med den gode och med brottslingen; att leva många liv, som jag gör”.

/Simon Bank

PS. Det ryktas förresten att Mister Lippi kommer att finnas på plats under Lanterna-derbyt i Genua på lördag kväll. Som om den matchen behövde laddas med mer innehåll, mer drama.