Ni har fått Simon Banks blogganalys, ni får min matchkrönika här.

Men nu ska ni få det allra bästa minnet från en kvalhelg i Portugal. När jag hade några timmar över efter lördagslunchen så gjorde jag den här klassiska turistgrejen, klättrade upp på Lissabons högsta kulle för att besöka medeltidsfästningen Castelo de São Jorge.

Jag hade inte varit där på nästan tio år, och kände att det var dags att se Lissabon från ovan igen.

Utsikten är ju enorm. Åt ena hållet – floden Tejo, Golden Gate-bron över till andra sidan och så kristusstatyn där långt borta. Åt andra hållet – Lissabons stadskärna, långt där nere någonstans.

När man står där på fästningsmurarna är man så högt uppe att det i stort sett är helt tyst. Alla stadsljud försvinner, till och med trafikbruset. Men så, plötsligt… Långt därnerifrån steg ett muller. Starkare och starkare, tydligare och tydligare. Efter ett litet tag förstod jag att det var sång jag hörde, och när refrängen kom var den så stark att jag till och med hörde vilken sång det var.
– Jedna si jedina, moja domovina. Jedna si jedina, Bosna i Hercegovina. Du är det enda, hemland som jag har. Du är det enda, Bosnien och Hercegovina.

Den gamla nationalsången, den som skrevs om i slutet av 1990-talet av politiska skäl. Hundratals meter nedanför fötterna hade BHFanaticos matchsamling nere på Rossio-torget. Och de sjöng så att de hördes över hustaken, förbi fåglarna, ända upp till Lissabons allra högsta punkt.

Lite senare gick jag förbi det där torget, träffade blågula fans från Borås, Malmö, Karlstad, Helsingborg, Göteborg, lyssnade på deras historier och hörde på deras gamla herdesånger uppifrån de bosniska bergen. Det var fina timmar.

Fotboll är kul. Folk tenderar att vara ännu roligare.

***

On another note såg jag ju inte själv Egypten-Algeriet, men jag har så smått börjat sätta mig in i efterspelet. Tydligen brann Marseille inatt igen, efter att nordafrikanska ungdomar från båda sidor drabbat samman nere vid Vieux Port. Och jag noterar att fotbollskravallen därmed nått en ny dimension. Det där med att kasta sten mot polisen och slå sönder skyltfönster är tydligen gårdagens metodik – numera sänker huliganerna båtar. Minst två stycken gick tydligen till botten, ytterligare fyra, fem ska vara totalförstörda.

Efter allt som har hänt runt den här kvalmatchen – och allt som garanterat kommer att hända inför avgörandet i Sudan – är det ju befogat att fråga sig hur det kan bli såhär. Hur kan en fotbollsmatch få två bjässar till nationer att i vända sig mot varandra, från parlamenten ner till gatorna?

Jo, inför matchen försökte BBC ta reda på det, genom ett samtal med en egyptisk representant och en algerisk företrädare. När man lyssnar igenom den intervjun ter sig inte längre det obegripliga käbblet längre fullt lika obegripligt.

/Erik Niva