Två ekon från förr som jag inte kan låta bli att höra när Erik Hamrén sitter i sin smoking och meddelar att Zlatan Ibrahimovic tvekar kring en fortsättning i det svenska landslaget.

Det första är ett sånt där lite oklädsamt pompöst vad-var-det-jag-sa-påpekande. En gång i tiden – vi kan kalla epoken för åren f.La, före Laul – hade ju den här bloggen ett eget web-tv-program. Bank&Niva var en sorts testverksamhet för sportredaktionens multimediala ambitioner, och även om slutomdömet var att det behövdes en rultig kille från Partille för att lätta upp våra långrandiga utläggningar så var det i alla fall i det här sammanhanget som jag först lanserade en teori som jag då fick flera hölass med skit för.

Det måste ha varit i april 2008 då jag gick ut och sa att jag tvivlade på att Zlatan Ibrahimovic skulle spela för det svenska landslaget så särskilt många år till.

Jag tyckte att mönstret fanns där, och att tecknen var näst intill övertydliga. Vi hade de ansträngda relationerna till både medier, förbundskaptener och vissa lagkamrater. Vi hade ett allt tuffare klubblagsprogram kombinerat med en allt slitnare kropp. Och vi hade den överdrivna kravbild som nästan alltid följer med en stor stjärna från ett litet land.

Ett drygt år senare hade vi dessutom en profetia från Man Citys irländske landslagsvägrare Stephen Ireland. Jag refererade till det här på bloggen för någon månad sen, men nu drar jag det igen eftersom det är den hittills absolut bästa insikten kring hur en ny generation av fotbollsspelare resonerar kring landslagsspel.
– Personligen så tror jag att landskamper kommer att bli förpassade till dåtiden. Stoltheten och allt det där – jag tror att det blir mindre och mindre sånt. Dagens spelare ser det inte som något om nationens stolthet, de ser det mer som en plåga: ”Gud, måste jag åka igen?”. Så var det alltid för mig. Jag tror att ni kommer att bli förvånade över hur många spelare – unga spelare – som kommer att dra sig tillbaka från landslagsfotboll efter VM. Kolla på hur många matcher de spelar varje år – och lägg till pressen från klubbfotbollen – och det är svårt att se många spelare som njuter av att spela landslagsfotboll längre.

Zlatan Ibrahimovic har etablerat sig som en av världens bästa fotbollsspelare, men under åtta år med det svenska landslaget har vi aldrig fått se mer än glimtar av hans vidunderliga förmåga. Vi har en klack mot Italien och ett par mirakel på Ferenc Puskás-stadion. Det vore verkligen synd och skam om det inte blev mer än så.

/Erik Niva