Är det det hemskaste jag sett? Bra nära.

En kort resumé: Algeriet, världens mest misshandlade VM-nation 1982, var på väg till ett nytt VM, allt de behövde göra var att åka till Kairo, undvika att förlora med mer än ett mål, och hämta ut biljetterna till Sydafrika.

Jag släppte första halvlek, såg Grekland promenera marginellt snabbare än Ukraina istället i en sanslöst sömnig kvalmatch. Andra halvlek var jag i Kairo, och jag unnade verkligen Algeriet det här. De har haft tunga år, de har haft sina gamla drömma och sina gamla hjältar och de har spelat bra i kvalet med ett lag där de flesta av spelarna är eller har varit hjältar i Ligue 1. Intresset har varit febrigt, stortidningen Echourouk har sålt någonstans mellan en och en och en halv miljon tidningar idag, de räknade med att slå det rekordet imorgon.

Spelarna skulle alltså bara bli hjältar.

De kom till Kairo, till ett nordafrikanskt och muslimskt idrottsligt inbördeskrig, fick bussen sönderkrossad av gatsten och sprang in inför en fenomenalt fanatisk egyptisk hemmapublik.

70 000 egyptier, 2000 algerier. De oddsen.

Algeriet åkte på 1–0 efter ett par sekunder (Zaki), men reste sig och hade kontroll på hela andra halvlek, med väldigt få undantag. Vore det inte för Essam El Hadary som gjorde en +++++-insats i Egyptens mål hade Algeriet kånkat hem sin slutspelsplats redan en bit in på andra halvlek.

Men de gjorde inte det, och allt kokade ner till när Egypten, inför den där publiken och med den där bakgrunden till matchen, skulle få Chansen. När Gaouaou styrde undan en nick med matchens bästa räddning såg det färdigt ut.

Was it fuck.

Sex minuters stopptid, efter fem av dem lyfte lille Emad Moteab och nickade in 2–0 vid stolpen.

I 95 minuter var Algeriet i sitt första VM på 24 år. Efter 96 minuter var de däckade. På onsdag spelar de skiljematch mot Egypten på neutral plan i Sudan. Klarar de att resa sig nu är det en av de största bedrifter det här kvalspelet sett.

/Simon Bank