Kvalveckan rullar vidare, och jag tänkte att vi kunde ägna måndagseftermiddagen åt att fördjupa oss i några av de ämnen som dominerat bloggen de senaste dagarna.

***

Egypten-Algeriet, säger ni. Den här Spiegel-länken, säger jag. De läsare som inte kan läsa tyska är bara att beklaga, för den här artikeln ger er i stort sett allt ni behöver veta om veckans allra mest uppmärksammade match..

Det är den politiska bakgrunden – de algeriska militärkommandonas som deltog i den egyptiska arméns operation för att korsa Suezkanalen 1973, och de egyptiska specialförbanden som fritog Ahmed Ben Bella från sitt ökenfängelse, och därmed banade väg för en mer ”Egypten-vänlig” regim i Alger. Det är fotbollshistorien – först OS-kvalmatchen 1983, sedan skandalkvalet 1989, då algeriska legendaren Lakhdar Belloumi påstås ha förblindat den egyptiska lagläkaren genom att trycka en flaska i ögonen på honom. Och det är förstås nutiden – de tragikomiska anekdoterna om imamen Khalid al Gindi som motiverade det egyptiska laget genom att säga att Allah förväntade sig att laget skulle utföra samma typ av mirakel som Noak gjorde då han byggde Arken, och om egyptiskan Fatima, som skiljde sig från sin algeriska make eftersom deras ”positioner inte gick att förena”.

I en sorts dussinmultiplicerad Assyriska-parallell har även den algeriske mittfältaren Khaled Lemmouchia gått ut och hävdat att matchen aldrig borde ha spelats.
– Jag kan säga att vissa spelare i vårt lag var som paralyserade föra matchen. Vi är människor, vi har familjer, glädjeämnen och rädslor precis som alla andra – och Fifa fick oss att spela i den här kontexten.

***

Bosnien-Portugal, säger ni. Då har vi det här efterspelet, säger jag. Den bosniska delegationen menar att de blivit trakasserade i Portugal, att de utsatts för medvetna sabotage för att försämra deras chanser. Den här gången var det inte bara supportrarna som blev utsatta – säkerhetskontrollerna utanför arenan var så långsamma att hundratals bosniska fans inte hann in förrän i andra halvlek – utan journalister, ledare och spelare. ”Det värsta jag någonsin varit med om under alla mina år med landslaget”, skriver journalisten Sinan Sinanovic, och menar att portugiserna hållit den bosniska truppen gisslan.

Säkerhetskontrollerna vid lagets inresa tog över en timme, och på väg hem fick spelarna vänta på landningsbanan i drygt två timmar i väntan på avresetillstånd.
– Portugiserna har visat vilka de verkligen är med sina provokationer, säger avstängde lagkaptenen Emir Spahic.
– Portugiserna har förolämpat oss, men nu kan inget hjälpa dem, säger förbundskaptenen Ciro Blazevic.

***

Hela diskussionen om landslagens betydelse och symbolik fick för övrigt en intressant vändning tidigare idag. Det regionala parlamentet har nämligen intagit en hållning som gör att de framöver kommer att välkomna både cykelloppet Vuelta a España och det spanska fotbollslandslaget till Baskien.

Senast Spanien spelade en landskamp i Baskien var när de mötte Turkiet i en EM-kvalmatch i Bilbao, 1967.

***

Till sist, ännu ett inlägg i kölvattnet av Robert Enkes tragiska död, men ett som är mer värt att lyssna på än väldigt många andra. Gamla Liverpool-stjärnan Stan Collymore skriver om sin egen kamp mot demonerna.
– För fem år sedan kom jag tillbaka från Real Oviedo, och slängde upp repet runt trädet. Jag var mer än beredd att ta mitt eget liv, men är så glad att jag aldrig gjorde det. Jag har haft sex allvarliga depressionsperioder sedan jag var 18, och jag har suttit där med bältet runt halsen eller åkt iväg med bilen för att kasta upp repet på trädgrenen. Allt var gjort i fullständigt lugn – utan hysteri eller med beteendet hos en galet stirrande man. Det var bara en lösning på ett problem som fyra av tio britter antingen lider av, eller känner någon annan som gör.

Just nu funderar Stan Collymore på ifall han ska orka tacka ja till att medverka i en BBC-dokumentär som är tänkt att handla om just depression inom fotbollen. Jag hoppas att han hittar kraften.

/Erik Niva