Det här var ju tänkt att publiceras lite tidigare, men det kändes liksom inget vidare att slänga in ett lattjoinlägg om datorspel i förrgår. Eller i går heller, för den delen.

Men det är som det är och det blir som det blir.

Robert Enke blir inte lyckligare för att vi avhåller oss från att diskutera fotbollshistoriens bästa actionspel.

För det är vad det ska handla om nu. De tunga, strategiska managersimulatorerna kommer ju alltid att vara fotbollsspelens motsvarighet till musikens ambitiösa temaskivor, till ”Shape of Punk To Come”, ”Born To Run” och ”London Calling”. Det är de som vrider tonårsliv ur sin axel och skapar de berättelser om evig saknad och längtan som enbart en begränsad transferbudget i Nuneaton Town kan generera.

Men vafan. Ibland vill man ju faktiskt bara ha ”Rocket To Russia”. Ibland vill man sjunka in i halvtimmeslobotomeringen som man når genom att hamra sig igenom ett all action-spel så maniskt att bara en Tac 2-joystick kan stå emot.

Därför. De tre bästa spelsimulatorer som datorspelsbranchen någonsin producerat. 

3. Fifa International Soccer (1993)
Egentligen var jag ideologisk motståndare till Fifa-serien. Jag var alltid en Amiga-kille snarare än Nintendo-snubbe – jag ville ha en joystick, ingen jävla rektangulär fyrknapparskonsol – men här hade vi att göra med tv-spelsfalangens första riktiga triumf över datorspelen. Jag var med från allra första början, och det var ju plågsamt uppenbart att EA Sports här hade snubblat över en spelkänsla som tidigare bara gått att hitta i videouthyrningsbutikernas arkadspel. Det är visserligen Fifa 95-97 som jag verkligen lagt ner tid på, men jag väljer ändå att nominera den här premiärversionen. Dels för att den i praktiken bara gick att spela på Sega – vilket skapade en viss svåruppnåelig exklusivitetskänsla – men framförallt tack vare geniet som namngav de fiktiva spelarna. Normalt sett är det ju en gigantisk nackdel att inte ha rättigheter till de riktiga spelarnamnen, men Fifa-utvecklarna vände det till en fördel genom ett enda penseldrag av briljans. Som center i Sverige spelade nämligen B. Thoresen. Bantar-Björn. Jag tyckte att det var vansinnigt roligt som 15-åring, och även om Bantar-Björn numera är sorgligt avliden tycker jag precis likadant idag. Frid över hans minne.

2. Sensible Soccer (1992)
Det gick inte att låta bli att skratta åt segmentet med ”Custom Teams” – du kunde låta Fruit Town möta Fish Athletic, och alltså styra ett gäng olika fruktisspelare mot en bunt snubbar med fisknamn – men den verkliga styrkan i Sensible Soccer låg ju ändå i den (nåja) gigantiska databasen av riktiga spelare. Du kunde låta den autentiska Tottenham-uppställningen möta det riktiga Arsenal-laget – och tack vare en enkel editeringsfunktion kunde du dessutom lätt uppdatera lagen med de senaste värvningarna. Dessutom kunde du lägga in helt egna lag, säg Malmbergets AIF:s 78:or. Och själva spelet var ju såklart också ändlöst underhållande, med sitt upphöjda fågelperspektiv. Du hade ständig överblick över halva planen, och tack vare den här after touch-möjligheten att skruva bollarna kunde du därigenom böja fram de mest burköppnande, försvarssplittrande passningar. Och för den delen vrida in bollen i bortre krysset från sidlinjen, några få meter in på motståndarnas planhalva.

1. Kick Off 2 (1990)
The daddy. Det enda spelet som verkligen fångat den allaction, nonstop, gutbusting, bottlebreaking, straightshooting-fotboll som är grundbulten i den brittiska fotbollens popularitet. Många spelutvecklare gick vilse i sin tro att vi ville ha bollen som klistrad vid fötterna då vi långsamt vaggade oss igenom försvaret för att till sist knacka iväg målsökande skott mot krysset. Inte visionären med det fantastiska namnet Dino Dini. Han gav oss verkligheten genom våra joystickar. Kick Off gick i 190 kilometer i timmen. Bollen studsade som en flipperkula. Den som kunde slå tre passningar i rad hade åstadkommit något historiskt, och den som lyckades dribbla av två motståndare med lädret under kontroll förtjänade Nobelpriset. Frisparkarna slog man genom någon sorts obegriplig två-vick-åt-ett-håll-och-ett-vick-åt-det-andra-hållet-metodik som var fullständigt omöjligt att kontrollera. Straffar fick man genom att strunta i bollen och istället söka upp försvararens glidtackling. Det enda tillfället då någon form av kyla premierades var vid frilägen, då hemligheten var att stampa på bollen, för att inte släppa iväg den innan målvakten var alldeles inpå dig. Tempo var annars allt i Kick Off 2, och spelade man med det engelska landslaget hade man alltid möjligheten att utnyttja sprintfenomenet R. Shaw, knacka långa bollar i kanalerna och låta honom jaga. There just was no stopping the lad. Han är nog fortfarande min favoritfotbollsspelare, alla kategorier.

/Erik Niva