Döden, döden.

Jag vet faktiskt inte varför, men just Robert Enkes död tog lite hårdare än mycket annat. Erik Niva drog igenom den där Hesse-Lichtenberger-genomgången av ett mentalt mörkt isberg i tysk fotboll, av depressioner och självmordsförsök, på söndag är det begravning, och jag har till och med funderat på om det finns något att dröja vid just här när det gäller tyska målvakter.

Vi skojar ju ofta om dem här, om de oerhört starka personligheter som finns i det skrået. Speciella, egensinniga, ensamma. För komplex tankegång. För stor tragedi. Bättre att gå vidare.

Jag gör det alldeles snart. Först ska vi hylla en annan man som somnade in i veckan.

Han kallade sig Jacno, ett namn han tagit efter grafikern som designade Gauloises cigarettaskar, och han dog i cancer förra helgen, 52 år gammal.

Om ni är det minsta frankofila eller frankofona så har ni hört honom, han var med och bildade Stinky Toys, men framför allt var han en electronica-superstjärna innan electronica knappt uppfunnits. Vill ni äta en madeleinekaka av franskt 70-80-tal så finns ingen bättre artist än Jacno och hans vackra Elli: både i Stinky Toys punk och på egen electronicahand.

Tidsmagi. Och det som ger Jacno plats här, mer än att fransk popkultur alltid har sin plats, är att han hatar oss. Eller, snarare, att han avskydde sport i allmänhet, fotboll i synnerhet, och till och med skrev och sjöng om det.

I Le Sport tar han det hela vägen, och sätter varningsetiketter för idrotten:

Sport är skit

Sport kan orsaka en utdragen och smärtsam död

Sport är beroendeframkallande, börja inte

Sport skadar din omgivning allvarligt

Åldrande

Sporten skadar dina spermier allvarligt

Tankarna

Sporten orsakar mentala sjukdomar

…och så där går han på. Själv rökte han ihjäl sig, Jacno. Och i brytningspunkten mellan Enke och Jacno, mellan död och död och idrottens plats i hela det spektrat så… jag gick, i ett annat ärende, igenom gamla krönikor från Sportmagasinet och hittade något jag skrev för sex år sedan om just fotbollens roll när det ofattbara händer.

Utöver detaljerna ser jag ingen anledning att skriva om den:

(Publicerad i maj 2003)

Inför det ofattbara finns det en accepterad sanning bland oss som älskar sport, vi tar den i handen och upprepar den som ett mantra. Vi säger så här:

– Nu ser vi saker i sitt rätta sammanhang.

Sedan skakar vi på huvudet och fortsätter:

– Nu har idrotten ingen betydelse.

Det låter riktigt, det låter slutgiltigt och insiktsfullt. Men jag tror inte för en sekund att det stämmer. Jag tror att det är tvärtom. Det har jag gjort länge, men tanken slår mig igen i kväll, en kväll när Djurgårdens och IFK Göteborgs supportrar håller en tyst minut för att hedra och minnas två supportrar som omkommit i en tragisk bilolycka på väg hem från en bortamatch. Inför kriget eller döden står vi så små, maktlösa och avklädda, våra huvuden fylls av varför och stora frågor. Och var hittar vi svaren? Väldigt ofta gör vi det i konsten, i musiken eller – i idrotten.

För många år sedan träffade jag Jasenko Selimovic, det bosniska teatergeniet som kom till Sverige och blev konstnärlig ledare på Göteborgs stadsteater. Han berättade om kriget i Jugoslavien, om vad som hände i Sarajevo när krigets helvete ryckte sönder människornas vardag. Många av dem sprang slalom förbi krypskyttarnas kulor för att gå på teater, det var ett sätt att behålla

normaliteten, att inte förlora glädjen i livet. I samma sekund som vi överlever, när vi fått lite mat och lite sömn, försöker vi ta nästa steg och börja leva.

Det var därför det skrevs operor i koncentrationslägren. Det är därför ungarna spelar fotboll i flyktinglägren. En revolt mot helvetet. Det är så vi fungerar, och det är så sport fungerar.

Mina egna erfarenheter av sorg har ofta tagit vägen via fotbollen. Jag har sprungit ut på en träningsplan med mitt lag mitt i ett sorgearbete, känt mig underlig och malplacerad och på gränsen till blasfemisk, men sedan har det slutat med att jag för första gången på länge kunnat tänka en tanke som inte handlar om död och tragedi. På samma sätt har sporten krävt sin plats mitt i de stora, kollektiva tragedierna.

Se på USA, där blev idrotten en av arenorna där folk gemensamt kunde ge uttryck för sorgen efter den 11 september. Se på Afghanistan, där tyckte många att den första fotbollsmatchen efter kriget (den spelades i Kabul på juldagen 2001) var ett uttryck för att ett fritt liv återvänt, efter år av talibanstyre då allt jubel var förbjudet på fotbollsarenorna.

Eller se på Liverpool. Två veckor efter Hillsborough-katastrofen i april 1989, där 96 fans trampades ihjäl under FA-cupsemifinalen mot Nottingham Forest, spelade Liverpool en match mot Celtic för att hylla offren. Tusen och åter tusen Liverpoolfans reste upp till Glasgow, och när de kom hem var de inte samma människor som när de åkte. På Celtics läktare hade de stått sida vid sida med grönvita fans och gråtit och sjungit om vartannat tills livet återvänt.

– You’ll never walk alone, sjöng dom.

Det är det som konsten, musiken eller idrotten påminner oss om – att vi inte är ensamma, att det finns ett liv som är värt att älska och leva vidare trots att världen kan vara så jävlig och grym.

”Lev i stunden, lev i evighet”, den tanken har vi fått av romantikern Goethe, och det är den som gör att vi fortsätter älska, passionerat, lekfullt och med djupaste allvar. Mitt i en passning finns inte döden.

Har inte det betydelse?

Vad är det i så fall som har det?

/Simon Bank