Men se på fan.

Ingen Pulga, ingen Ibra, ingen Wesley och inget party?

Äh, det ger sig.Det mest fascinerande är ändå att Abidal, mannen som inte kunde gå och som – om han nu kunnat gå – inte kunnat gå ändå eftersom han låg döende i svinis, just den mannen tog sin säng och gick och är med i startelvan.

Just i detta nu leder Captain Carles ett babyblått Barça in för uppvärmning, Sammy Eto’o har redan fått sina ovationer och nu dundrar Guardiolas favoritlåt med Coldplay över tot el Camp. Jag hade bara velat ha ett mål i Ryssland också, så hade det varit otäckt på riktigt. Men man kan inte få allt.

Streamsåg första halvleken, och slogs av ett par småsaker:

•Dominguez var, när Rubin väl kommit in i det, otrolig och drog hela anfallsspelet över till vänsterkanten. Hade han satt sin bicicleta hade han varit kvällens hjälte redan då.

•Gökdeniz? Anonym och lite försiktig.

•Sjevtjenko tog den där sortens defensivjobb som han gjorde när han var som bäst, med den sortens lyster han hade när han var som bäst. Resten har han till väldigt stor del tappat, men den biten räcker för att man ska få torka nostalgitårar och applådera lite stillsamt.

Nu är det dags för match. Matrix poserar för fotograferna när de andra värmer upp. Mind Master Mou kollar upp mot stjärnorna. Partitissima på ingång. Eftersom anfallsstjärnorna är borta blir det laget som får göra mål för Barça. Och eftersom Sneijder är borta är det tyngden som får avgöra för Inter.

1–1, and happy faces?

/Simon Bank