Man kan ju tycka att den första reaktionen när en svensk för första gången avgör Spaniens och på sätt och vis Europas tyngsta ligamatch, när han gör det i första försöket, efter fyra minuters spel och efter att ha varit skadad… man kan tycka att den reaktionen borde handla om att det är FAN-TA-STISKT! eller OTRO-LIGT! eller nåt åt det hysénska AAOOJ-OJ-OJJ-hållet.

Men jag reagerade inte så. Det första jag tänkte när Dani Alvés slog det där inlägget och en lång konstnär från Rosengård i Malmö skickade in det med en felfotad volley var det här:

– Typiskt.

Zlatan Ibrahimovic gör ju exakt den här sortens saker. Han har aldrig avgjort el clásico förut och han har den där jävla Champions som ett rött skynke – men han är en fullkomlig mästare på just den här sortens utmaningar. När alla tittar på, när det finns mer att vinna än att förlora. Om och om igen är han sin egen självuppfyllande profetia, en saga som skriver sig själv, en överraskning som vi egentligen visste om redan från början.

Barcelona–Real Madrid 1–0.

Typiskt Zlatan Ibrahimovic.

Annars, då?

Äh, jag var nöjd över att det bara blev en match. Mitt i alla 60-sidorsbilagor och all huvudlös larger-than-life-hausse så var det som att det lilla momentet hade kommit bort. Det var en gigantisk fotbollsmatch, men fortfarande bara en fotbollsmatch, elva mot elva och allt det där, och till slut var det en helt vanlig match.

Sämre stämning än det var i Genua igår. Förmodligen sämre intensitet än i London idag. Garanterat med fler stora spelare än någon annanstans i världen.

Jag tyckte att Real Madrid gjorde en oerhört bra första halvlek, saklig och modig med en lysande Xabi Alonso som flyttade boll och en ännu bättre Kakà som ställde sig vid löpande bandet och matade fram små delikatesser till alla som ville ha.

Sedan kom de i foulnöd efter varningarna, och när Zlatan pressade ner backlinjen ett par meter till hade Barça fått övertaget igen. De fick med sig poängen och ytterligare en bekräftelse på att Ibrahimovic ger dem egenskaper de behöver, Real Madrid fick med sig noll poäng, men en bekräftelse på att de kan växa ikapp sin egen potential om de fortsätter så här.

Utanför de kritade linjerna kan jag glädja er med att litet personporträtt. Simon Bank är inte bara den sorts person som talar om sig själv i tredje person – han är dessutom den sorts person som i ett par år går runt med en regnkappa i sin väska ”för att den kan vara bra att ha”, bara för att att glömma bort det när den verkligen skulle vara bra att ha.

Jag såg mitt tredje Clásico iklädd vatten och textilier. I den ordningen. Det kunde jag ha.

Svennis? Jodå, han var på hugget:

Môcke bra:

Zlatan Ibrahimovic – Iker Casillas

Môcke, môcke bra:

Victor Valdés – Xabi Alonso

Môcke, môcke, môcke bra:

Carles Puyol – Kakà

/Simon Bank