Medan Erik Niva underhöll Robert Laul i en tv-studio på Östermalm städade jag bland gamla magasin och fastnade i back-issues av Cahiers du Football, Frankrikes finaste kombo av satir och fotboll. När sedan små detaljer sipprade ut från programmet, som att veckans spelarfråga handlat om tidningarnas spelarbetyg, så gav det mig ett skäl att damma av en gammal favoritartikel.

Varje tänkande människa förstår att betygen mest är en liten fingervisning, särskilt de gånger när en ensam reporter ska betygsätta 22 spelare samtidigt.

Varje undersökande människa vägrar däremot att nöja sig med det svaret.

Cahiers du Football gav sig helt enkelt i kast med att förklara vad det egentligen är som avgör när l’Équipe sätter sina betyg, och… it’s very funny because it’s probably very true.

Skalan är den franska, 1–10, men poängen går nog fram:

GENERELLA KRITERIER:

•Journalisten har inte alls lagt märke till vad spelaren gjort: 5,5.

•Målvakten gör enkla räddningar på ett spektakulärt sätt: 7.

•Målvakten rör inte bollen under matchen: 5,5.

•Ett flertal spelare är svarta, 1.76 långa och 78 kilo tunga: 5,5 för allihop.

•En anfallare kommer in med 20 minuter kvar och gör två avgörande mål: Inget betyg.

SÄRSKILDA KRITERIA:

•Spelaren är mittback med ett oseriöst efternamn: 4,5 (prejudikat: Vincent Hognong)

•Spelaren är en återfallsförbrytare när det gäller att göra tabbar: 2,5 (prejudikat: Mickaël Silvestre)

•Spelaren är medelmåttig, men hans intervjuer är alltid underhållande och han har gjort vetenskap av att alltid finnas med på bild: 7 (prejudikat: Youri Djorkaeff)

•Spelaren är mycket bra, men har för vana att vara kylig mot journalister på trots: 5,5 (prejudikat: Vikash Dhorasoo)

•Spelaren är brasiliansk, talar franska efter mindre än två veckor och det är en fin sommarkväll: 8 (prejudikat: Leonardo)

BONUSPOÄNG:

•Spelaren spelar i laget som vann: +1

•Spelaren gjorde mål: +1,5

•Spelaren har slagit igenom i Arsenal: +2

•Spelaren är kompis med journalisten: +2

•Spelaren har slagit igenom i Arsenal, är kompis med journalisten och heter Robert Pires: +3

•Spelaren läcker uppgifter till journalisten om vad som händer i laget: +1,5

•Spelaren är mullvad i PSG: +2

•Journalisten har slagit vad med sina kollegor om att spelaren snart ska bli en stjärna: +2

•Det debatteras om varför spelaren inte spelar i landslaget: +2

•Spelaren är klar för Chelsea: +20 miljoner euro

•Spelarens namn sjungs av publiken: +2

•Spelaren spelar i ett lysande PSG eller OM: +3

MINUSPOÄNG:

•Spelaren spelade i det förlorande laget: -1

•Journalisten vet att spelaren är extremt stingslig: -1

•Spelaren är en defensiv mittfältare som gör ett extremt otacksamt jobb och missar ett par passningar: -2

•Det är en match i botten av tabellen: -1 för alla 22 spelarna.

•Spelaren är en stjärna som gjort en normal insats: -1,5

•Publiken sjunger namnet på en spelare som inte spelar: -1 till hans ersättare

•Spelaren spelar i ett uselt PSG eller OM: -3

•Spelaren går genom mixed zone utan att prata med journalister: -2

•Journalisten skulle bevakat Monaco på Stade Louis II, men skickades ut till Sochaux istället: -1 för allihop.

Vi i Sverige har förstås delvis andra kriterier, men eftersom det här inlägget redan rasat iväg och blivit för långt så får ni ta över och reda ut dem. Jag är mest övertygad om att vi tenderar att ge mittbackar för höga betyg, på ytterbackarnas bekostnad. Och att yttermittfältare som lyckas med en rolig dribbling gynnas tämligen otillbörligt.

/Simon Bank