Glöm aldrig att tekniken är vår fiende.

Tänk Terminator. Tänk Frankenstein. Tänk Simon Bank i en italiensk hotellobby med en internet-uppkoppling som designats av Ines Uusmann och installerats av Papphammar.

Det där introt var en ursäkt för svagt bloggande. Ni får stå ut med det i ett par dagar till. Erik Hamréns första träning med landslaget avhandlas på rosa papper, ni får läsa där. Här tänkte jag ägna mig lite mer åt det enda laget på planen imorgon som är regerande världsmästare i fotboll. It’s not us, you know.

Det finns hundra skäl att hata det här landet, men det finns en miljard skäl att älska det. Vi tillbringar, som sagt, våra dagar i ett bedövat sommarläger som heter Milano Marittima, i en dimma tjock som skam och en melankoli som Ekelöf hade älskat, men åker man längs en av huvudgatorna heter tvärgatorna Via Bellini, Donizetti, Puccini, Rossini… och om vi i Sverige döpt gator på samma sätt hade vi tagit av från Pettersson-Berger-gatan och svängt in på Basshunter-vägen och sen hade det varit enkelriktat.

Min poäng: I ett land av konstnärer är varje dag marinerad av små vackra sagor, och idag handlar den allra finaste om Emanuele Fonte.

Marcello Lippi har tagit med sig en italienska klubbtradition in i landslaget: att spela träningsmatcher mot svagt motstånd istället för att träna. I söndags spelade världsmästarna mot ett lokalt lag och vann med 7–1, idag var det dags för den tänkta startelvan mot Sverige att spela en internmatch. Problemet var att man var en man kort. För en gångs skull kallade Lippi in en ung spelare. Han ringde in Emanuele Fonte, en 17-årig back som spelar i Forlìs primavera-lag.

Nu tänker ni så här: Vilken chans! Vilken dröm för en liten grabb! Det tänkte Emanuele också, men hans lärare tänkte lite annorlunda. Han fick helt enkelt vackert sitta kvar i skolan och skriva klart sitt religion-prov, innan han kunde sätta av och spela fotboll med världsmästarna.

Startelvan vann matchen med 1–0 (mål av Marchionni). Det kan ha hängt på Fontes bristande uppladdning.

•••

Men fotboll är nu inte bara för smågrabbar (även om vi gläds, uppriktigt, med Bojan Krkic som bara blir bättre och bättre). Bobo Vieri är i Brasilien för att skriva kontrakt i precis vilken division som helst, och här runt hörnet ägnade Francesco Antonioli sin söndag åt att skriva lite historia.

AC Cesena släpper in minst mål av alla proffsklubbar i Italien (sex mål på 14 matcher), och det är rätt mycket tack vare den gamle Antonioli, 40. Igår mötte de Mantova i Mantova, ett möte de inte vunnit på 60 år, och de borde inte vunnit igår heller, eftersom Mantova a) vann skotten med 12-3, och b) fick två straffar.

Men på den första gjorde Antonioli så här. Och på den andra gjorde Antonioli så här.

Han var den förste på sex år som plockade två straffar i en match, och eftersom Bucchi dessutom nickade in 1–0 för Cesena så kunde Antonioli fira för fullt.

Vilket han gjorde genom att protestera sig till en tvåmatchers avstängning. 

•••

Till sist, innan Ines och Papphammar sparkar ut mig, så känns det som att vi skrivit alldeles för lite om Liberias allra störste, mest uppskattade, totalt avgudade och dyrkade och älskade fotbollsspelare/gud.

Nej, Dulee, inte du. George Weah.

Det är, som ni förstås vet, senatorsval på gång i Liberia, och Weah har ju satt båda fötterna i politiken. Häromåret förlorade han, som nu är affischnamnet i partiet med det flådiga namnet Congress for Democracy Change (CDC), i presidentvalet, men det hindrar inte att han fortfarande kliver in och styr upp grejer när det behövs.

När det konkurrerande ADP-partiets kandidat Wilson Tarpeh var på god väg att dra hem stödet i flera av de fattigare liberiska områdena tog gamle gambeta-mästaren Weah första bästa flyg hem från USA för att stötta CDC-kandidaten Geraldine Doe-Sheriffs kandidatur.

Hur? Med fotboll, förstås.

Weah drog helt enkelt fram en gammal berättelse om hur det gick till när han själv betalade för att Liberias landslag skulle kunna spela en match. Det var på tiden när matcher inte kunde spelas i landet av säkerhetsskäl, så Weah stod för kostnaderna för att genomföra matchen på neutral plan, utanför landet.

Han betalade 100 000 dollar själv, mot ett löfte att regeringen skulle betala tillbaka hälften efteråt. Men, berättar Weah nu, inte fan fick han de där pengarna. Och vem tror ni var finansminister? Jojjemen – just denne Wilson Tarpeh.

Kontentan?

Tarpeh är inte att lita på, och eftersom folk litar på ikonen Weah så sprang väljarna iväg och röstade bort Tarpeh ur valet.

Allt detta påstår i alla fall ADP. Allt vi vet är att det stämmer att Weah kom hem, pratade om en gammal fotbollsskuld – och att opinionen vände efteråt. De bredare politiska analysen återkommer vi till när Ines ordnat det här med internet.

/Simon Bank