Jag sitter just nu och går igenom gamla nummer av Sportmagasinet, inför det slutliga avskedsnummer som ska till pressarna i början av nästa vecka.

Och då slog det mig – här fanns ju en diskussion som jag helt glömt att skicka ut på remiss på det sätt som jag hade tänkt. I somras skrev jag en krönika som gick igenom vilka förutsättningar som hade gällt ifall vi förflyttat alla historiska imperier till nutid. Vilket skulle ha fått ihop det bästa representationslaget?

Konkurrensen tycktes från början enorm, men tunnades ut ganska snabbt. Som vanligt handlar ju mycket om strategi, och de härförare som koncentrerat sina landvinningar till fotbollskartans svarta fläckar har inte mycket att hämta här.

Han- eller Mingdynastin? Umayyad- eller Abbasidkalifatet? Nej, såväl bortre som främre Asien är helt enkelt för tunt på talang, och till och med Alexander den Stores makedoniska välde faller på att ha valt att expandera österut.

Den enda riktiga slutspelskandidaten från den här delen av världen visar sig något oväntat vara Mongolväldet, närmast utmanat av Attilas hunner. Efter att Djingis Kahn lämnat över förbundskaptensrollen till Kublai Kahn så trängde sig den mongoliska hären snabbt närmare Centraleuropa. Hade imperiet bara behållit sin dåvarande position hade de kunnat hämta Andrej Arsjavin och Andrij Sjevtjenko från de västra delarna av sitt rike och Park Ji-Sung från de östra – men till sist är de ändå chanslösa i och med att de helt saknar en stark stomme av egenfostrade spelare från de egna leden.

Större förhandsförhoppningar hade vi på de gamla Syd- och Latinamerikanska civilisationerna, men med facit i hand tvingas vi konstatera att de underpresterat. De saknade äventyrslystnad, brast i de egna ambitionerna.

Aztekerna kom knappt ens utanför Mexiko. Inkariket sträckte sig mest över bergstrakter, och kom aldrig tillräckligt långt österut för att tappa av den argentinska talangpoolen. Mayaindianerna var visserligen vana att prestera under press – matcherna i de mesoamerikanska bollsporterna slutade ju ofta med att det förlorande lagets lagkapten fick huvudet avhugget –  men utbudet bland de Centralamerikanska spelarna är ändå för skralt.

Nej, relativt tidigt under turneringen stod det klart att finallagen skulle gå att hitta bland de imperier som utgick från Medelhavet. På ena halvan fanns de civilisationer som vände blickarna inåt Europa, på den andra de som hade hela världen som upptäcktsfält. Och medan Romarriket gjorde processen ganska kort på den europeiska kontinenten var kampen om världshaven långt tuffare.

Både det brittiska och de franska imperierna får ihop starka uppställningar, men faller på att i någon mån prioriterade kvantitet framför kvalitet. Finalen i mästerskapet mellan världshistoriens absolut mest slagkraftiga fotbollsimperier står mellan Romarriket och Spanska imperiet.

Och först är vi ju tvungna att reda ut oklarheterna i förutsättningarna. Formellt sett är de spanska spelarna tillgängliga för spel i båda lagen, men vi förutsätter ändå att de väljer att spela det välde som utgår ifrån deras hemland. Romarriket kompenseras genom att Cristiano Ronaldo får klartecken som portugis, trots att han växte upp på det Madeira som romarna aldrig nådde.

Spanska imperiet (4-1-2-3): Iker Casillas; Sergio Ramos, Carles Puyol, Diego Godin, Juan Vargas; Javier Mascherano; Andres Iniesta, Xavi; Leo Messi, Fernando Torres, David Villa.
Förbundskapten: Hernán Cortés.

Romarriket (4-4-1-1): Gianluigi Buffon; José Bosingwa, Nemanja Vidic, Rio Ferdinand, Patrice Evra; Cristiano Ronaldo, Steven Gerrard, Mohamed Aboutreika, Franck Ribéry; Wayne Rooney; Edin Dzeko.
Förbundskapten: Julius Cesar.

Tips? Synpunkter?

/Erik Niva