Nyss spelat in ett Laul Calling-avsnitt med Bojan Djordjic – som briljant nog skrivs Бојан Ђорђић på hans serbiska – där den mest intensiva diskussionen kretsade kring det vi i Sverige kommit att känna som läktarkultur.

Jag undviker oftast den diskussionen, då den förs under tröttsamma former och tenderar att polarisera fram två slentrianåsikter som aldrig någonsin preciseras.

Stereotypfallet ser ut såhär. På ena sidan sitter någon bekymrad människa med pannan i djupa veck och säger:
– Vi borde ta och titta på hur de har gjort i England…
På andra sidan sitter någon upprörd ung man och eldar på:
– Vi måste ju för fan ha passion… 

Att fotbollen i England förlorat väldigt mycket av det som gjort fotbollen till en unik idrott väljer den förste att strunta i. Att den där omtalade passionen ofta slår så snett att svenska sjuåringar inte längre vill gå på fotboll ignorerar den andre. Båda anstränger sig för att missförstå.

Själv sitter jag i mitten och säger att båda har fel – men att jag själv inte vet bättre. Hur når vi en levande, bultande fotbollskultur, som inte för med sig att den vanliga normalåskådaren riskerar en flaska i huvudet eller en bengal i jackan?

Jag vet faktiskt inte. Är det verkligen en ekvation som inte går att lösa?

***

Det senaste året har det producerats allt mer journalistik med avsikt att förstå sig på den så kallade ultráskulturen. Först var det den franska dokumentären ”L’Affaire Santos”, om röran runt OM-supportern Santos Mirasierra och fängelsestraffet han dömdes till efter oroligheterna på Vicente Calderón i Madrid. Jag har inte sett den själv, men i Frankrike har kritiken mot en påstådd onyanserad hyllning varit ganska hård.

Här i Sverige skrev ju Offside ett reportage om Hammarby-falangen Ultra Boys, som jag tyvärr blev en aning besviken på. Att de här killarna lägger ner mycket tid och stor energi för att stötta Hammarby från läktarplats visste jag liksom redan.

Hursomhaver, i Italien visades nygjorda dokumentären ”Ultrás, nel bene e nel male” (”Ultras, på gott och på ont”) på tv häromdagen, och den efterföljande diskussionen pågår ännu. Perspektivet är intressant, eftersom filmen är sprungen ur själva rörelsen. Filmmakaren Domenico Mungo kommer själv från Fiorentinas curva, driver den ofta läsvärda UltrasBlog och har tidigare skrivit boken ”Cani Sciolti” (”Lösa hundar”) i ämnet.

Han har pratat med flera av de viktigaste gestalerna – alla som är de minsta intresserade av ämnet känner till Fabrizio Toffolo från Lazios högerextrema Irriducibili – och skildrat rörelsens historia, utgångspunkter och förhållningssätt.

Tyvärr är ju hela filmen på italienska, men om nu någon med mina urusla färdigheter kunde ta in det mesta av innehållet kan säkert ni göra detsamma. ”Ultrás, nel bene e nel male” streamas just nu fritt på den här sidan.

Även om man inte vet vad man ska tycka så kan man i alla fall göra sitt bästa för att försöka förstå.

/Erik Niva