Kakà ville ha una bella accoglienza när han kom hem till Milano, och vet ni: ett vackert välkomnande var exakt vad han fick.

Ni såg banderollerna i Curva Sud? Ni hörde sången? Det är förstås exakt så man ska ta emot en gammal hjälte som vänt en ryggen.

Grazie di tutto, 6 anni non si possono dimenticare, ma siam venuti fin qua, siam venuti fin qua per vedere segnare il Milan

Tack för allt, 6 år går inte att förklara bort, men vi är här, vi är här, för att se Milan göra mål.

Kakàs sång, utan Kakà.

Jag grinar inuti av sånt.

Fotbollen dominerades av Real Madrid från start, som senast. De hade pratat om Didas darrighet och sköt på allt som rörde sig. Kakà och Benzema sköt mest, och till slut blev Dida ställd av en liten touch. Kakà sköt, Benz var reptilvass på returen. 0–1. Milan behövde något för att hitta in i matchen. De hade försökt med det långa spelet mot Pato, och de fick en billig straff efter en Pepe-hands. Dinho slog världens bästa straff för 1-1.

En minut senare gjorde Pato 2-1, som kompensationsdömdes bort för ruff. Två 50-50-situationer kvittades mot varandra, i något slags rättvisematte. Efter paus stannade alltihop av rätt mycket, ge-och-ta-fotbollen var mer än något av lagen egentligen orkade med, det rycktes mindre i djupled och spelades mer i sidled och även om ambitionerna och halvchanserna fanns så kändes det inte som att det fanns fler mål i matchen.

Det gjorde det inte heller.

Dramatiken på San Siro speglades inte alls hemma hos gangstergrabbarna i Marseille. OM verkade vifta bort Dusan Djuric-tryfferade Zürich på en kvart. Först med ett självmål på en fast situation (årets melodi i CL), sedan med en fullkomligt horribel domarbedömning som lät lille Fabrice Abriel få ett frisparksmål som var offside tusen gånger av tusen.

OM vore nu inte OM om de inte hittade ett sätt att krångla till det. Paris-pojken Alexandre Alphonse sprang in med 2–1, vilket komplicerade alltihop…

…tills klasspelaren Niang gjorde samma nummer åt andra hållet. Resten var mest en fråga om hur mycket OM skulle vinna med. Hilton returbombade in 4-1, lillebror Cheyrou ordnade 5-1 och klumpbrassen Brandão skickade in 6-1.

Mer franskt? Okej, då. Bordeaux åkte till Bayern, och om det är i någon sorts matcher då Yoann Gourcuff ska visa att han inte bara är en stor fisk som gillar små pölar så är det i sådana här. Och det är klart att han gjorde. Bayern valde bort försvarsspel på en Wendel-frispark, och då går det så här. Bayern hade rätt att vara lite sura på domare Proença, men fick skylla sig själva när Marouane Chamakh dödade matchen med sitt 2-0.

I Israel blev dåliga nyheter värre för Bayern München, när Juve gjorde 1–0 mot Maccabi Haifa. Camoranesi gjorde jobbet. 1-0 och klart, bra match av Buffon. Lo Stile lever och har hälsan.

Trodde ni att Wolfsburgs bosniska Besiktas-brigad hade för avsikt att lämna Istanbul utan att ha gjort mål? Dumheter. Geniet Misimovic borrade in 1–0 så här snyggt. Vänsterkantslöparen Christian Gentner fyllde på med 2–0 efter paus. Och så skulle förstås Edin Dzeko frilägesgöra ett mål också, för att göra Blazevic yngre och Carlos Queiroz ytterligare lite oroligare.

I Manchester bombade Dzagojev in 0–1 för CSKA, innan Michael Owen spräckte sin personliga femårs-nolla i Champions League och Krasic än en gång visade varför ännu större klubbar än CSKA vill ha honom.

Jag såg inte matchen, så någon får gärna förklara hur i hela fridens namn Manchester United bar sig åt för att släppa in tre mål på Old Trafford. När hände det senast? Real Madrid -03?

Det tål hur som helst att upprepa att internationell fotboll mer och mer blivit en fråga om vilka som slår bäst frisparkar. Den här gången var det Berezutskij som hamnade rätt på ett inlägg. Och då stod vi där med ett pressat United, som riskerade att tappa lite av sitt anseende.

…hur brukar de reagera då? Jo, de brukar reducera (en nick av the Ginga’ Ninja) och kvittera (ett flaxskott av Valencia). Hur man än vrider och vänder på det så får vi summera matchen med att motvilligt erkänna att det var imponerande av United att ta en poäng hemma. Wicked.

I grupp F stod allt still rätt länge, tills Kun fick ett volleyläge av det slag som Kun inte funderar särskilt länge på. Pang, bom, 1–0 till Atléti mot ett halvmotiverat Chelsea och det verkar ha varit helt rättvisande så dags. Fast… det är klart att en spelsugen, CL-comebackande Didi Drogba ville annat och kraftnickade in 1-1 och kämpade in 1-2. Men det spelar ingen roll hur demoraliserat ett lag är om man har fötter som Kun Agüeros, som kan göra mål av såna här frisparkar. 2-2, för skönhets skull.

Och i samma grupp krigade Porto sig till en seger som avgjorde gruppen. Falcão, efter 84 minuter.

Vad tyckte ni?

/Simon Bank